För 5000 år sedan vandrade en sorgsen, mörkhyad ung man haltande uppför en vältrampad stig. Han var på väg till hövdingakåtan som var upprest av svarta skifferstenar där byarådet satt sig i en ring för att bestämma hans straff. Två barska vakter gick på varsin sida om honom och några steg bakom vandrade hans snyftande mor. Mannen var klädd i ett skynke kring höften, ansiktet var färgat med växtsaft, händerna var bakbundna och håret kapat som ett tecken på att han var en tjuv. Straffet för att stjäla en get var döden. Han hade levt länge nog för att bevittna hur tjuvar bands liggande på mage på marken med huvudet fixerat mot en sten.
Efter att medicinmannen förvarnat andarna om ankomsten av ett nytt liv skulle två bödlar krossa hans huvud genom att fälla en stenbumling från en plattform två meter ovanför honom. Frågan var bara till vems rike hans själ skulle vandra? Mannen visste att han gjort fel och han visste vilka lagar som gällde. Han var inte rädd för att dö, det hade han förtjänat men han önskade innerligt att han skulle sändas till himlarna i en kärra dragen av starka getter och inte till det brinnande dödsriket under jorden. Skulle bara hans föräldrar förmå byns medicinman att blidka gudarna genom väl tilltagna offergåvor skulle hans själ kunna räddas.
Så kunde det ha gått till i den stenåldersby som ligger vid landsvägen mellan Maspalomas och Fataga med en vid utsikt över bergen ner mot havet och Maspalomas dyner. Historikerna bedömer att det bodde några hundratal människor i byn. Förmodligen hade de kommit från Västafrika eller som några tror, med båtar från Medelhavet. De flesta var jägare, boskapsskötare eller fiskare.
Men i några kåtor sköttes även andra uppgifter som var nyttiga för byn. I en kåta tog man till exempel hand om de sjuka och skadade, i en annan färdigställde kvinnorna lerkrukor och korgar av vass och i en mera avskild kåta höll byns slaktare till.
I inhägnader intill kåtorna bökade svin medan getter, höns och får rörde sig mellan kåtorna och i gräset intill byn. Samhället var hierarkiskt. Det fanns en meriterad byäldste som beslöt i världsliga frågor medan en präst eller medicinman hade kontakt med andevärlden. Ledarna bodde med sina familjer i de bästa kåtorna, fick först välja av maten och för deras räkning skolade man upp ungmör i en speciell kåta där de fick lära sig
läkemedelskonst, andlighet och hur de efter att ha genomgått kvinnoriten skulle behaga byns ledare på bästa sätt.
“Han hade levt länge nog för att bevittna hur tjuvar bands liggande på mage på marken med huvudet fixerat mot en sten”
“Utan rädsla i rösten medgav mannen att han stulit geten eftersom hungern drivit honom till det”
Dessa ledare skulle bestämma den unge mannens öde. För den skyldige var det tryggt att veta att ledarna inte skulle fatta sitt beslut enligt godtycke utan de skulle lyssna på gudarna. Sedan skulle domen avgöras enligt lagar och traditioner som utvecklats under många generationer och den skulle vara rättvis.
Vad har du att säga till ditt försvar?”
frågade byns ledare.
Utan rädsla i rösten medgav mannen att han stulit geten eftersom hungern drivit honom till det. Efter att han för en tid sedan försökt svinga sig med hjälp av sin stav över en bred ravin till andra sidan hade han brutit sitt ben och inte kunnat jaga.
Om mannen dömdes till döden vet vi inte. Men hur det än blev, var mannen liksom byns övriga invånare inte rädda för döden. Mannen hade en obändig tro på att Moder Jord skulle efter hans död förena honom med hans tidigare döda anhöriga. Familjetillhörigheten och tillhörigheten till en klan var stark. Att vara en del i ett större sammanhang var betydelsefullt och gav honom trygghet. Tron på en övernaturlig Moder Jord som styr livets gång skapade en förvissning om att Moder Jord aldrig skulle ta ett liv utan en orsak, skänkte honom tröst. Endast i undantagsfall hamnade en själ i dödsriket och då hade de onda andarna hunnit före Moder Jord. Det gällde människor som hade gjort våldsamma handlingar som att ha dödat en klanmedlem eller våldfört sig på byns ungmör.
Jämfört med nutida människor var mannens ångest inför sin dom knappast alltför stor. Han litade på att andarna visste vad de gjorde och han skulle snart få återse sina tidigare döda släktingar medan människan av idag för det mesta saknar tron på att en högra makt tar hand om oss efter döden. Vårt behov av individualism har drivit oss ett steg längre bort ifrån den forntida bygemenskapen och det blir allt svårare att knyta djupa vänskapsband.
Många upplever en andlig tomhet och att våra vänner och släktingar fjärmar sig ifrån oss. Trots att vi i vardagen går till arbetet, har våra hobbyn, skrattar och skojar, tycks det vid livets vändpunkter ändå uppstå en saknad av en starkare makt eller en ande som skulle ge oss tröst i nödens stund och minska vår oro inför det okända.
