Las Palmas, 1977. Ett knastrande rop i VHF-radion bröt nattens stillhet: “The helicopter has crashed!” Den unga kvinnan kände inte igen rösten.
Sekreteraren på Helicsa SA, Ann Kristin Ekstrand, bara 22 år gammal, stelnade till. Blicken fastnade på radion innan hon vände sina uppspärrade ögon mot den svarta Atlanten. Sedan utbrast hon: ”Det finns bara en helikopter därute i mörkret och den är vår”, Ingen hörde henne, hon var ensam i rummet.
Jag sitter på en terrass i San Agustin och intervjuar den nu pensionerade Ann Kristin. Fortfarande 48 år senare drar en slöja av sorg över hennes ansikte när hon minns natten.
Ann Kristin var en van medarbetare på Helicsa SA. Depån låg omgiven av hamnkranar, baracker, fordon och containerberg. Innanför vågbrytare låg stora fraktfartyg och oljetankers förtöjda. För en utomstående kunde miljön verka hård och otrygg, fylld av koreanska fiskare och sjömän från världens alla hörn, men för Ann Kristin var det vardag. Hon hade funnit sin plats här och dessutom träffat sin man, en spansk ingenjör. Ofta fick hon låna hans röda MGA sportbil när hon arbetade natt, en frihet och en trygghet i en annars krävande tillvaro.
Mars 1977 blev en månad av tragedier. Helicsa använde oftast en fyrbladig Sikorsky S-58 helikopter, bemannad med två piloter och en mekaniker, och med kapacitet att bära tre ton last. På bilden ser vi Ann tillsammans med piloten José Maria och mekaniker Paco, som båda dog i den tragiska olyckan.
När Suezkanalen var stängd mellan 1967 och 1975 fick Las Palmas hamn ett uppsving. Fartygen som skulle vidare mot Asien tvingades ta den långa vägen runt Sydafrika och Las Palmas blev den sista hamnen innan den stora överfarten över södra Atlanten. Helicsa såg tidigt möjligheten att fylla en viktig funktion. Istället för att låta de hundratals meter långa fartygen gå in i hamn för att bunkra, byta personal eller hämta reservdelar kunde en helikopter leverera allt direkt ute till havs.
Ann Kristins uppgift var att via VHF-radion hålla kontakt med fartygens kaptener och helikopterpiloterna. Hon samordnade möten på exakta koordinater och tider både dag och natt för att gods eller personal skulle kunna överlämnas. Helicsa använde oftast en fyrbladig Sikorsky S-58 helikopter, bemannad med två piloter och en mekaniker, och med kapacitet att bära tre ton last.
Arbetet var inte bara rutin. En gång fick Ann Kristin följa med på ett uppdrag. Ett lastfartyg utan helikopterplats, hade skadats och Lloyds försäkringskontor i London krävde en inspektion. Kontorets chef i Las Palmas, en äldre och korpulent man, spanade ut genom helikopterns fönster men vägrade låta sig hissas ner i vajer. Medan rotorbladen dånade vände han sig till Ann Kristin och skrek i hennes öra. ”Du får göra inspektionen. Kom ihåg att ta foton.” Helikoptern hovrade skickligt över däck och snart stod hon bland sjömännen, fotograferade skadan och vinschades upp igen. Bleknad men beslutsam mottog hon Lloydchefens tack.
Mars 1977 blev en månad av tragedier. På Teneriffa kolliderade två jumbojet på flygplatsen i dimma. Över 580 människor miste livet. Las Palmas fylldes av journalister och anhöriga som ville ta sig till olycksplatsen. För Helicsa innebar det intensiva dagar och för Ann Kristin innebar det ännu fler radiosamtal och samordning.
Med en fråga leder jag Ann Kristin tillbaka till natten när hon fick VHF-meddelandet om att en helikopter hade kraschat ute till havs. ”Var det er helikopter?”
”Ja”, svarar Ann Kristin och berättar. ”Det kom fram att det var kaptenen på den väldiga Exxon tankern som skrikit ut det han såg inför sina ögon och just då tänkte jag varken på Lloydchefens försäkrings-ärende eller på de två krockade jumbojättarna. Jag förstod genast att det måste ha varit Sikorskyn och att det gällde mina närmaste arbetskamrater.”
Yrkesmänniskan i henne kom igång och hon började arbeta med snabbhet och precision. Hon larmade kustbevakningen, sjukhusen, sin chef och militären. Men mörkret fördröjde räddningsinsatsen. Militärens helikoptrar kunde inte lyfta förrän i gryningen. När sjöbevakningen nådde Exxonfartyget hade det lyckats rädda helikopterns styrman, men den ansvarige piloten, mekanikern och två sjömän hade dragits ner i havets djup tillsammans med vraket. Efter olyckan var stämningen i bolaget tid dämpad trots att verksamheten fortsatte med en inhyrd helikopter.
En kort tid efter olyckan tog Ann Kristin ett nytt steg i livet. Hon anställdes vid det svenska konsulatet i Las Palmas och en ny epok började. Men minnet av den natten, av rösten som ropade ut sin sista förtvivlade hälsning, skulle alltid finnas kvar.
Ann Kristin Ekstrand på terrassen i San Agustín
Ann Kristin Ekstrand sitter på en solig terrass i San Agustín, fingrarna kring ett par nystickade rosafärgade sockor. För åtta år sedan lämnade hon sitt intensiva arbete som Sveriges honorärkonsul för Kanarieöarna med säte i Las Palmas de Gran Canaria. Trots att dagarna numera präglas av ett lugnt pensionärsliv och enkla nöjen är minnena av konsulatstiden skarpa och levande.
Ett annat tempo i vardagen
Hon berättar att livet nu fylls av gemenskap, vardagsrutiner och små sysslor. Stickning, yoga och regelbundna träffar med vänner tar stor plats i veckorna. Hon lägger också mycket energi på att upprätthålla kontakten med sina barn och deras familjer. Samtidigt besöker hon ofta sitt andra boende i Las Palmas, inte för att återta jobbet, utan för att hålla kvar kontakten till sitt förflutna i staden som blivit hennes.
Bakgrunden till flytten till Gran Canaria
Ann Kristins liv på Gran Canaria började med kärlek. Hon flyttade till ön 1974 efter att ha förälskat sig i Fernando, en nybliven ingenjör och mannen som skulle bli hennes livspartner. Övergången från Sverige till Spanien var inte enkel. Språkbarriärer, bristen på vissa viktiga svenska varor så som mjölk och en annan vardagskultur skapade svårigheter till en början. Snart anpassade hon sig till 1970-talets spanska tempo. Paret flyttade ihop och efter några spännande år på ett bolag inom helikopterservice fick hon år 1978 anställning som sekreterare på Sveriges konsulat, en början som så småningom tog henne hela vägen till konsulposten.
Konsulatets roll och vardagliga utmaningar
Under många år var konsulatet i Las Palmas en viktig punkt för svenskar i nöd. Olyckor på stränder och vid pooler var återkommande.
Varje vecka kom larm om en bruten arm, drunkningstillbud eller andra olyckor, ofta som en följd av en överdos av sprit. Konsulatet fungerade som länk mellan de drabbade och svenska myndigheter: kontakt med lokala sjukhus, arrangemang av betalningar och korrespondens med UD i Sverige för att klara av praktiska och ekonomiska frågor. Men resurserna räckte inte alltid till. Trots stora insatser kunde konsulatet inte påverka eller bistå i alla tragedier, och varje år dog uppskattningsvis 30–40 personer på öarna i olyckor som låg utanför dess kontroll.
Ett fall som aldrig lämnade henne
Det började med ett telex från UD, ett upprörande meddelande om en försvunnen dotter och en desperat mor som pekade ut Gran Canaria som barnets sista kända destination. Även dotterns pappa var borta. Uppdraget landade hos Ann Kristin.
Efter dagars noggrant detektivarbete pekade alla ledtrådar mot Taurobergen. När hon och ett litet team bröt igenom längs steniga stigar öppnades en glänta med en sliten campingplats där barnens röster hördes först som ekon innan verkligheten visade sig. Två småpojkar, Nils och Johan, och den svenska kvinnans dotter Christine sprang nakna omkring på den torra marken, skyddslösa i eftermiddagssolen.
Familjens hem var en dragig husbil med tunna väggar. Därinne bodde Stefans nya kvinna Mari och barnen. Stefan tillbringade dagarna med att riva berg för motorvägen till Puerto de Mogán. Husbilens lukt av diesel, smuts och tyst uppgivenhet stod i kontrast till barnens skrik och skratt, en vardag där ansvar och trygghet hade prioriterats bort. Flickan återbördades till sin mor.
När Mari några veckor senare födde ännu ett barn, blev situationen ohållbar. Konsulatet slog larm till de spanska barnavårdsmyndigheterna och man började leta efter en riktig bostad. Snart föddes två barn till, och familjen växte i både antal och problem. En flytt till en lägenhet i Playa del Inglés och ett försök att placera barnen i skola blev snabbt ohållbart. Skolk, bristande hygien och en uppenbar oförmåga att ordna trygg omsorg var vardag. Dramats klimax kom när minstingen glömdes kvar på en taverna. Då placerade myndigheterna barnen i ett vårdhem i Telde.
Ann Kristin blev mer än en administratör; hon blev ett ansikte av medmänsklighet i en byråkratisk maskin. Hon besökte vårdhemmet, tog hem barnen ibland, försökte ge dem en kort stund av normalitet. Varje återbesök kändes som små segrar i en lång rad av förluster.
En dag ringde Stefan konsulatet i panik. Frun Mari hade försvunnit. Konsulatet spårade henne till norra Sverige. Stefan tog med sig sina barn och följde efter. Han lyckades övertyga frun att flytta tillbaka till Kanarieöarna. Frun, som väntade parets sjätte barn accepterade. Stefan ordnade med en minibuss och familjen reste tillbaka till Gran Canaria. Men barnen missköttes och snart tog de spanska myndigheterna över barnen och sattes på vårdhem igen. De svenska barnavårds- myndigheterna gillade inte läget och ansåg att ansvaret för barnen låg i Sverige. Efter en komplicerad process mellan spanska och svenska myndigheter placerades barnen slutligen hos en 60-årig ensamstående kvinna som bodde i en länga i Skåne. De nu sex överaktiva barnen fick ett tillfälligt andhål i en storm som aldrig verkade ta slut. Kort därefter flyttade föräldrarna till sina barn och så småningom fick föräldrarna tillbaka vårdnaden.
Långt senare, när Ann Kristin lämnade konsulatet, lämnade hon även många obesvarade frågor efter sig, varav en var Stefans och Maris fortsatta öden. I gränslandet mellan byråkrati och mänskligt lidande stod hon kvar med minnet av barnens smutsiga fötter och de nakna lekarna i bergen som en påminnelse om att hjälp ibland når fram, men att lösningarna sällan är enkla eller definitiva.
Kontoret vid Catalina parken och personalförändringarna
När Ann Kristin började sin tjänst var konsulatet ett stort och välutrustat kontor vid Catalina parken i Las Palmas. De var sex anställda, chaufför, vaktmästare, två sekreterare och två diplomater utsända av UD. Personalen arbetade i ett cirka 400 kvadratmeter stort kontor med kök, bibliotek, konferensrum och ett vilorum. Atmosfären var professionell och social; kollegorna var en trygghet i ett arbete som krävde snabba beslut och praktisk problemlösning. Med tiden förändrades förutsättningarna, nya konsulat öppnades i Östeuropa och resurserna drogs in. När hon lämnade hade personalstyrkan krympt till två, och hon hade vid avskedet arbetat sig upp från att ha varit sekreterare till en titel som honorärkonsul.
Fernando, hemmet och teknik i vardagen
Maken Fernando, som sällan deltar i samtalet, arbetar fortfarande med att konstruera olika elsystem. På taket till deras hem sitter ett solenergi-system som minskar hushållets elkostnader, ett tydligt tecken på parets praktiska synsätt på vardagen. Hemmet är också en samlingspunkt för familjen. Dottern som är psykolog bor med sin man i parets gamla hus i Santa Brígida och även sonen bor kvar på ön.
Avslutning och reflektion
Ann Kristin erkänner att hon ibland saknar yrkeslivet. Inte så mycket de administrativa uppgifterna i sig utan framför allt arbetskamraterna och den meningsfulla känslan av att hjälpa människor i akuta situationer. Samtidigt beskriver hon sitt nuvarande liv som rikare men på ett annat sätt. Nu finns nya vänner, tid för intressen och regelbundna sommarresor till Sverige där familjen hyr bostad i Stockholm för att hålla kontakten med hemlandet. Men även kommunen där hon bor idag, San Bartolome de Tirajana, har noterat hennes insatser på ön och tilldelade henne kommunens guldmedalj i oktober i år. Nu när hon sitter på terrassen i San Agustin kan hon vila i vetskapen om att de erfarenheter hon bär med sig formar både hennes egna minnen med också en oförglömlig tacksamhet hos många människor som hon hjälpt genom åren.
