Gran Canaria
I skolan hade Karin en kompis som hette Monica och hennes farföräldrar bodde på Gran Canaria. Flickorna kom överens om att jobba ihop pengarna och göra en egen resa till ön
– Vi bodde inte hos Monicas farföräldrar, berättar Karin och skrattar. Vi bodde på hotell och gick på diskotek. Jag hade det väldigt trevligt. Första gången jag träffade José sa jag att jag var 18 år, för jag vågade inte säga att jag bara var 16!.
Men när de två charterveckorna var slut åkte Karin och Monica hem till skolan. Men nästa år åkte Karin ner igen och året därpå blev det tredje gången gillt, och då bestämde hon sig för att stanna för gott.
– Det var 1975, för 40 år sedan! Men jag valde inte Gran Canaria. Jag valde Jose´! Hade han bott i ett annat land hade jag stannat i det landet, säger Karin leende.
”Jag valde José! Hade han bott i ett annat land hade jag stannat i det landet, säger Karin leende”
Spanska
Första tiden i Las Palmas blev jobbig för Karin. Hon hade just inget att göra. Men i lägenheten där hon och José bodde fanns ett rum fullt med böcker. Karin och José pratade engelska med varandra, men nu bestämde sig Karin för att lära sig spanska. Första boken hon läste blev Pearl Bucks Den goda Jorden.
-I början förstod jag kanske tre ord per sida! Men jag gav inte upp, utan fortsatte och läste och läste. Sedan sökte jag mig vidare till Stadsbiblioteket där det fanns mängder av böcker.
-Min svärmor, Mima, var en spännande person. Hon var änka och hade tid att umgås med mig. Eftersom hon inte pratade engelska, så var vi tvungna att prata spanska. Vi hade gemensamma intressen, bland annat sömnad. Vi gick runt i Las Palmas och hittade billiga tyger, som vi köpte och skapade olika saker av.
-Mima var verkligen mån om att jag skulle trivas, berättar Karin. Hon var nog orolig för att om jag inte trivdes, skulle José kanske flytta till Sverige!
-Efter ett drygt år började Karin på en ettårig barnskötarutbildning och det blev en intensiv spanskundervisning för henne. Skolan använde inte böcker, utan lärarna dikterade för eleverna, vad de skulle skriva ner.
-På kvällarna kunde jag fråga José vad något betydde, som jag hade skrivit, minns Karin.
-Mitt första jobb på ett daghem blev en omvälvande upplevelse. Där fanns inga leksaker eller böcker. Inte ens en boll. Det främjade inte skaparglädjen, säger Karin med lite sorg i rösten. Men vad gör man? Jag satte 15 barnen på rad och så sjöng vi tillsammans! Jag tycker ju om barn, så på många sätt var det ändå ett bra dagis.
Tillsammans med sin svägerska drev Karin under fyra år ett daghem för små barn. 1985 föddes hon sitt första barn, Imanol. När han var 2,5 månad började Karin arbeta igen och då fick den lille bebisen följa med henne till jobbet. Det fungerade bra både för henne och barnet.
1987 blev en tjänst ledig på Skandinaviska klubben, som Karin med glädje tackade ja till. På den tiden hade klubben 1200 medlemmar.
1988 föddes dottern Arantxa. Båda barnen har baskiska namn, trots att Karin och José inte har någon anknytning till Baskien.
Med Arantxas blev vardagspusslet mer komplicerat. José hade fast anställning på Iberia, men tjänsten krävde flexibla arbetstimmar. Oftast var han fri på förmiddagarna, och då tog han hand om Arantxa. Sedan tog Karins svärmor, Mima över ansvaret för den lilla flickan fram till kl 16, då Karin kom hem.
-Jag förstår inte hur jag orkade de där åren, säger Karin. Var fick jag energin från? Men det var ju likadant för alla. Jag var trött och livet bestod bara av praktiska saker.
-Då fick jag en bok av mina föräldrar. På försättssidan hade författaren skrivit en hälsning: ”Hembygd är Trygghet”.
-När jag läste hälsningen insåg jag att om jag skulle bo på Gran Canaria måste jag skaffa mig kunskap om ön. Det var också min skyldighet med två halvkanariska barn. Det var deras historia. Jag hade inget val!
Karin skaffade sig böcker och börja läsa om Gran Canarias historia, konst och natur. Men hon insåg snart att hon var tvungen att börja med Spaniens historia för alla stora beslut som påverkat ön hade fattats i Madrid.
När Arantxa skulle bli tre år började jag gå på historiska kvällskurser. De ordnades på den tiden både på universitet och av andra organisationer, som till exempel av Sparbankerna, Caixas. Karins spanska familj ställde helhjärtat upp för henne. Behövde hon barnvakt för att gå på en föreläsning var det alltid någon som kunde ta hand om barnen.
-På kurserna mötte Jag ofta lärare från skolorna på ön. De behövde få kunskap om öns och Spaniens historia. När de studerade var Franco diktator, och den spanska historien var censurerad och den kanariska historien existerade överhuvudtaget inte!
-Det var otäckt att inse att inte ens lärarna hade haft kunskap om landets historia, konstaterar Karin.
I början av 1990-talet insåg Karin att hon skulle kunna ha glädje av sina nya kunskaper på Skandinaviska klubben. Hennes första utflykt gick till Museo Canario, och den hade i stort samma upplägg som hennes utflykter har än idag. Gruppen åkte med en hyrd buss till museet och tittade på samlingarna. Efter museibesöket åt man tapas på en restaurang och sedan var det dags att ta bussen tillbaka till Skandinaviska Klubben. På bussresorna berättade Karin nästan hela tiden olika spännande saker om utflyktsmålet.
Idag arbetar Karin både i Skandinaviska Klubbens lokaler i Las Palmas, och med utflykter och besök. Under det senaste året har hon bland annat gjort en heldagsutflykt till Telde en konstvandring i stadsdelen Schmann i Las Palmas, en fyra dagars resa till Córdoba på spanska fastlandet och ett besök på ett av Gran Canarias avsaltningsverk! Karins lägger ner mycket arbete inför utflykterna. Hon läser böcker, tidningsklipp och kommunala dokument och besöker platserna i förväg. Det gör hennes utflykter nästan ”stinna” av kunskap.
-Utan överdrift kan man säga att Karin är en klippa på klubbens utflykter, säger Janne Widell, som bor på vintersäsongerna i Las Palmas, och som just varit med på Karins resa till Cordoba. I klubblokalen är hon lugn och hela tiden hjälpsam, fortsätter han och det bidrar till en god stämning på klubben. Vilket inte är oviktigt!
För Karin var det viktigt att barnen fick gå i en spansk skola med sina kamrater i närområdet.
-Det räcker med att mina barn har en utländsk mamma, säger Karin bestämt.
-Det har varit fint att låta barnen växa upp på ön. De har ingått i den typ av stark familjegemenskap som finns här, och jag tycker att de har fått vara barn längre än om de bott i Sverige.
-Dessutom har de mått ganska bra med den ordning och reda som finns i skolorna. Varje år i september skickade jag med dem pennvässare, suddgummi, sax mm. Och i juni fick jag tillbaka precis samma saker som jag skickat med dem nästan ett år tidigare. Min mamma var väldigt imponerad av detta, berättar Karin och skrattar.
Men Karin och José har också lagt till lite utifrån sin egen kultur och erfarenhet. José hade negativa minnen från den katolska kyrkan i sin barndom, så varken Imanol eller Arantxa är döpta eller konfirmerade.
-Men jag har låtit barnen gå på Margareta Erikssons undervisning i kompletterande svenska och i Svenska Kyrkans barntimmar. Där har de fått lära sig om vår religion och om svenska sånger, sagor och högtider.
-För mig innebar kyrkans barntimmar ett par timmar när jag kunde prata med andra mammor i ungefär samma situation som jag. Då var det ovärderligt!
Idag är Arantxa gift och arbetar i Peru. Imanol har arbetat ett par år i Sverige. Nu är han tillfälligt tillbaka till Gran Canaria, men det är svårt för ungdomar på ön.
Det är fyra månaders betald föräldraledighet som gäller, och den rätten finns egentligen bara i stora företag och i offentlig verksamhet. För alla andra gäller fortfarande 2,5 månader.
-För en stor del av jobben på ön gäller dessutom korta kontrakt, vilket gör det svårt för ungdomar att få lån till en bostad. Många vill inte ens hyra ut en lägenhet om du bara har ett kort kontrakt, berättar Karin.
-Sammantaget innebär detta att många lämnar ön för att jobba på andra håll i världen. En del blir kvar där ute. Andra kommer tillbaka, men har svårt med bostad och väntar med att skaffa barn. Spanien har en av Europas lägsta nativitetstal. Det föds alldeles för få barn här, säger Karin sorgset.
Trots dessa negativa känslor tycker Karin mycket om ön och trivs.
-Den här ön med sitt sköna klimat och fängslande historia har blivit min hembygd, säger Karin stolt. Jag tycker också att det varit oerhört spännande att få vara med om övergången från diktatur till demokrati på ön. Det som kallas transitionen. Även om den heller inte har varit eller är enkel!
-Ännu idag finns en diskussionen om Franco. Just nu gäller den bland annat ett beslut om att flytta Francos kvarlever från det enormt stora och dyra mausoleum, som han byggde under sin livstid för sig och 30 000 stupade från båda sidor i inbördeskriget. Många har engagerat sig för att man inte ska ändra något i hans mausoleum.
-Jag tror att möjligheterna att fördjupa mig i öns historia och sociala verklighet har bidraget till att jag fortfarande efter 31 år trivs på klubben, konstaterar Karin till slut.
