Enrique högg tag i Alex och sa bryskt:
Du följer med mig!
Sedan fem år driver Alex restaurang Tre Hjärtan högst upp i San Agustíns centrum. Det är en svenskorienterad restaurang som startades av hans pappa för snart 30 år sedan. Den är fullsatt av svenskar både till lunch och till middag.
Alex Marquina Gustafsson är född i Ryssland. Han var 12 år när han första gången träffade sina blivande adoptivföräldrar, Enrique och Lena Marquina.
Alexs biologiska föräldrar dog när han var liten, så han växte upp hos sina morföräldrar. Morfar var läkare och mormor sjuksköterska. De träffades under andra världskriget när hans morfar blivit sårad i fält. Efter kriget bosatte morföräldrarna sig i ett litet samhälle 15 mil söder om Moskva. Där växte Alex upp. Morfar dog när Alex var 7 år.
-Mormor sa ibland: ”Jag måste få leva så länge att det hinner bli människa av dig, Alex.”
-Tyvärr blev det inte så. Jag var bara 11 år när hon dog. Det är nog ett av de svåraste ögonblicken i mitt liv, berättar Alex tyst.
-Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra, så jag fortsatte att bo i vårt hus och levde på den mat som fanns kvar och grönsaker som vi odlade i trädgården.
Efter tre månader tog en granne kontakt med polisen och berättade att en liten pojke levde ensam i huset. Polisen kom och hämtade honom och tog honom till en tillfällig förvaring.
-Det var efter Berlinmurens fall och det var kaotiskt i Ryssland. Överallt fanns det föräldralösa barn som levde i tillfälliga förvaringar, berättar Alex. Jag fick inte gå i skolan. Det var faktiskt så att jag överhuvudtaget inte fick gå ut, så därför hade de tagit ifrån mig både skor och ytterkläder! Det var ett hemskt ställe.
Efter tre månader fick Alex komma till ett barnhem, där det bodde 180 barn i ett stort flervåningshus. Där blev det mycket bättre.
-Vi fick frukost, lunch och middag på bestämda tider och jag fick börja i skolan igen, säger Alex och ser glad ut när han tänker på tiden på barnhemmet.
Redan första sommaren erbjöd barnhemmet mig att antingen åka på ett sommarläger i Ryssland eller åka som sommarbarn till Sverige. Jag tyckte det skulle vara kul att åka utomlands, så jag valde att bli sommarbarn!
-På barnhemmet fick jag se ett kort på Lena Marquina, som jag skulle åka till. Hon såg snäll ut.
Sommaren 1999 kom Alex med ett flygplan till Arlanda tillsammans med 70 andra ryska barn. På bröstet hade de en namnlapp. Enrique Marquina skulle hämta Alex på Arlanda. Plötsligt stod två pojkar framför Enrique. På båda barnen stod det Alex på bröstlappen. Det tog bara ett ögonblick, sedan högg Enrique tag i Alex och sa bryskt. ”Du följer med mig.” Det visade sig senare att det var ”rätt” Alex som Enrique hade huggit tag i. När de kom hem till Koppom i Värmland, där Lena och Enrique bodde på somrarna, kände Alex igen Lena från kortet som han fått se på daghemmet.
-Men jag glömmer aldrig att Enrique valde mig så direkt, säger Alex med ett stort leende.
Första sommaren blev ganska svår för Alex och hans sommarföräldrar. Alex minns att Lena skrev matord i två kollummer. Där stod t.ex. potatis, ris, köttbullar, fiskpinnar. I ena kollumen stod orden på svenska och i den andra på ryska, och Alex fick pricka för vad han tyckte om att äta. Men han tyckte inte om något, så den sommaren åt han bara frukt! Men redan andra sommaren började allt fungera. Alex, Lena och Enrique började tycka om varandra.
-När jag var 14 år började Lena och Enrique prata om adoption och vi startade ett mödosamma pappersarbete.
En månad innan Alex fyllde 18 var adoptionen fortfarande inte klar. Eftersom Lena och Enrique i huvudsak bodde i Spanien, skulle Alex adopteras i Spanien, och där kunde man bara bli adopterad innan man fyllde 18 år.
-En månad innan jag fyllde 18 år skrev Enrique till de spanska myndigheterna, berättar Alex. Om inte pappren, som vi väntat på och bråkat om i fyra år, kom inom två veckor skulle han gå till TV och berätta vår historia.
Då kom pappren! En dag innan jag fyllde 18 hämtade vi adoptionspappren i Las Palmas. Enrique hade lyckats. Det var lycka!
Den hösten kunde Alex stanna på Gran Canaria. Han började på en intensivkurs i spanska i Las Palmas och jobbade på kvällarna på Tre Hjärtan. Efter ett halvår fick han börja på en restaurangskola i Maspalomas. Där lärde han sig spanska på riktigt, och blev en utbildad restaurangmänniska.
-Restaurangskolan gav mig en viktig grund, berättar Alex, men Enrique som delade med sig av sina erfarenheter och Tre Hjärtans kunder har nog varit mina viktigaste lärare. Men efter några år på Tre Hjärtan, ville jag ut och stå på egna ben. Jag åkte först till Värmland, men blev kär och bosatte mig i Lund. Det ledde till att jag fick ett utmanande och lärorikt jobb hos en restaurangman i Köpenhamn!
Under tiden som Alex jobbade i Köpenhamn bestämde sig Lena och Enrique för att pensionera sig. När de fattat beslutet ringde Enrique till Alex och sa att nu var det dags för honom att komma hem!
-Jag visste nog att frågan skulle komma en dag. Och när den kom blev jag först nervös, men samtidigt kände jag mig redo, så jag åkte hem och tog över restaurangen. Det är fem år sedan! Tiden har gått oerhört fort.
-Nu känner jag mig varm i kläderna och allt fungerar. Min flickvän, Josefin Jacobsson, har övertagit min mammas café, ”Lenas IT-café.” Lena håller fortfarande i caféts travtävlingar på onsdagar och lördagar, men det är Josefin som driver caféet. Hon har oftast fullt med gäster från lunchen till kvällens levande musik och dans.
Alex har jobbat hårt med restaurangen. Nu har han vinprovningar på torsdagar i bodegan, fullt både på den svenska lunchen och på den internationell restaurangen på kvällarna! Och Alex kvällsgäster går ofta in och dansar på Josefins café med kramgo dans!
-Jag tycker så mycket om mina gäster, och blir gång på gång positivt överraskad av dem. Jag kan fråga dem om vad som helst. Många är pensionärer och har varit med om mycket, och har därför också så mycket att berätta om. De är fantastiska, säger Alex med ett stort skratt. Men sakta vill och måste jag också förnya Tre Hjärtan för att nå nya generationer.
Alex har plockat fram ett antal moderna rätter på restaurangen, bland annat en gratinerad hummersallad. Den består av en halv hummer på en salladsbädd med räkor, musslor och grönsaker. Vacker och god! Den andra är en rätt gjord på palmskott.
– Det är svårt att hitta palmskott att köpa, men när jag får möjlighet så köper jag en hel knippe av en bonde uppe i bergen. Jag styckar upp, marinerar och lägger in dem på burk. Sedan fyller jag dem med ost och serverar dem gratinerade. Gott och uppskattat!
Alex mår bra. Han och flickvännen åker motorcykel och livet leker. De är lyckliga med sina två stora projekt, restaurangen och caféet. Nu bor de mittemot San Agustíns centrum i en ganska liten bungalow, men de har börjat tittar lite efter att köpa något större. En vacker dag kan det ju bli aktuellt med barn…
– Då vill jag bli som min mamma Lena, säger Alex. Idag kan jag ärligt säga att hon står mig mycket nära. Hon har gjort allt för mig, och jag skulle vilja bli som hon för mina barn, någon gång i framtiden.
