Vi drömde om ett ställe dit vi kunde åka och bo längre perioder när vi började trappa ner på arbetet. Där det skulle vara lagom varmt, där man hade tillgång till havet och där vi fick bo tillsammans med människor som levde sina liv där. Inte så mycket turister. Vi hade en bild av ett litet stenhus uppe i en bergsby. Det kunde ligga i Spanien, Portugal eller Grekland. Det skulle gå att vara där året om, det skulle vara lätt att ta sig dit och det skulle inte ligga för långt bort.

Foto:Privat/Tekst: Bente Storsveen Åkervall
Mail: [email protected]

Vilka är Sofi och Tomas?

Sofi är en människa som har skrivit i hela sitt liv. Det har varit ett sätt för henne att processa olika skeenden, att minnas, att sortera känslor och ett verktyg som alltid får henne att må bättre. Hon är utbildad lärare men arbetar sedan många år tillbaka som rektor för den lilla skolan i Knutby. Så även i hennes arbete har det alltid funnits många chanser till skrivande och kommunikation.

Tomas skrev mycket när han var yngre, efter gymnasiet gick han en mediautbildning på Tollare folkhögskola. Det var där Sofi och Tomas träffades för många år sedan. När folkhögskolan var slut, blev det familj och en helt ny väg för Tomas. Det blev ingenjörsutbildning och jobb inom olika industrier så skrivandet har inte fått så stor plats i hans liv. Inte förrän de senaste åren.

Sofi Lundvall och Tomas Gunnarsson har varit gifta i dryga 30 år, och har fyra barn tillsammans som alla är uppvuxna i deras stora stenlänga i det uppländska järnbruket Vällnora, strax utanför Knutby. Idag kan dom dessutom titulera sig med farmor och farfar till tre fantastiska barnbarn. 

Familjen är väldigt viktig för dom båda. Barnen är utspridda i Sverige så Sofi och Tomas åker kors och tvärs för att hälsa på, och kunna vara med dem så mycket som möjligt. Alla har också varit en eller flera gånger här på El Hierro för att få en möjlighet att lära känna detta paradis.

Hur hittade ni ert paradis?

-”Vi låg på kvällarna och sökte på olika sidor där man saluförde hus och lägenheter utomlands. Vi scrollade och kollade. De flesta objekten var i stora lägenhetskomplex med gemensam pool i mitten. Det visste vi att våra barnbarn skulle älska men vad ville vi? Vi ville fortfarande ha ett eget hem med grannar som åkte till jobbet på morgonen. Så var kunde vi hitta det?”

En kväll satt Tomas vid datorn och kollade in annonser på Blocket. Han hojtade till att jag skulle komma och titta. Rubriken på annonsen var ”Huset vid världens ände”. Det fanns många fina bilder på ett vitt stenhus, på blommande mandelträd, på havet och palmer, på moln som klättrade sig upp för dalgångar, på vidunderlig utsikt … Vi tittade på varandra och sa:

-”Vi behöver ju inte köpa det bara för att vi mejlar och säger att vi är nyfikna.” Båda kände nog samma. Det här är stället. Vår dröm. Huset vid världens ände. Men El Hierro. Var låg det?

Men ni bestämde ändå er för att köpa huset på El Hierro?

-”Vi fick svar samma kväll från det svenska paret som sålde det lilla vita stenhuset med blå fönster. De berättade om sig själva och hur de en gång i tiden hade tagit beslutet att köpa ett mer eller mindre förfallet hus i byn El Pinar på den kanske mest okända kanariska ön El Hierro”, berättar Sofi. 

-Deras historia påminde om vår, de hade varit i samma ålder när de köpte huset, de hade liknande yrken som vi hade. Det fanns en direkt känsla av samhörighet. De hade precis kommit hem från El Hierro och befann sig i sitt sommarhus i Norrköping. Vi tog bilen och åkte dit för en första träff.” 

Vad var känslan då ni såg huset för förste gången?

-”Påsken närmade sig och vi bestämde att vi skulle ta ut några extra semesterdagar och åka till El Hierro. Vi skulle få provbo i det lilla vita huset, och om vi köpte det så skulle säljarna betala våra omkostnader. Om vi inte köpte det fick vi se det som en spontan minisemester”, förklarar Tomas.

Det första som mötte oss var den pyttelilla flygplatsen där de mindre Binterplanen fick bromsa in snabbt direkt vid landning för att planet skulle hinna stanna innan landningsbanan tog slut. Det andra som slog oss var den fantastiska naturen med stup utmed vägarna, bergsformationer som var helt unika och avsaknaden av skräp. Där fanns inga kringblåsta plastpåsar som hade fastnat i staket och buskar. Det var rent.

På vägen ner mot huset var det däremot en hel del högar från både katter och hundar. Lite ”rough” och vägen var kantad av slitna men inbodda små hus. Längst ner vid vägens slut såg vi taknocken på huset. Där fanns en stor blå brevlåda som skulle vara kännetecknet. Charcanton 10. 

Vi rundade huset, gick in genom den blå grinden och upp på den stenbelagda terrassen och var helt … stumma. 

Sofi berättar at huset låg längst ner i byn och utsikten från terrassen var magisk. Hav och himmel gick ihop, getterna bräkte i dalgången, mandelträdet mitt i stenläggningen blommade för fullt, lavendeln och rosmarinen likaså. I ett hörn av rabatten tronade en stor palm och bredvid stod ett citronträd med både doftande blommor och gula citroner. 

-”Dagen efter tog vi vår hyrbil och vek upp kartan, nu skulle vi se så mycket av ön som möjligt. Vi åkte ner till Tacorón där vi badade och brände oss. Det var som en lagun i ett lavalandskap uppbyggt av sand och stelnad lava i alla nyanser av rött och brunt. Mitt i allt växte det gula växter som såg ut att leva av ingenting. Vi var hänförda!”

Vi hade hittat rätt

Efter att vi hade promenerat på den lilla strandpromenaden i fiskebyn La Restinga fortsatte vår färd uppför ön. Vi åkte genom byar med en natur som påminde mer om det man kanske ser framför sig när man tänker en kanarieö. Utmed vägarna var det palmer och pelargoner stora som träd och där fanns ängar med blommande vallmo i olika färger.

Ovanför El Pinar blev de små vägarna uppåt bergen smala och slingriga genom den stora, vackra skogen av pinjetallar. Kottar stora som handbollar kantade vägen och vi såg hur folk tog vara på de gigantiska torra tallbarren som låg på marken. Senare skulle vi få veta att de användes till djuren som strö.

Helt plötsligt ändrade skogen karaktär och det dök upp lager – och ljungträd. Stammarna blev mer och mer klädda av lav och på marken växte ormbunkar stora som buskar. Det var fuktigt och lite dimmigt av molnen som hade fastnat här uppe på bergskanten. 

Tiden

På hösten 2017 var köpet klart. Nu var bara frågan när och hur mycket vi skulle kunna vara i vårt drömhus på den lilla ön. Vi hade ju fortfarande våra heltidsjobb och hemma fanns både ett stort hus och ett litet sommartorp som vi delade med vänner. Vi satte upp en plan.

Succesivt styrde vi så att våra liv gick att pausa några månader om året som ett första steg mot en nedtrappning. Medan den planen bearbetades så reste vi till El Hierro minst fyra gånger per år; julen, påsken, sommaren och hösten. Vi bjöd med alla våra barn, barnbarn, Sofis mamma och nära vänner. Vi ville att alla skulle få uppleva ön och känna sig hemma i vårt nya paradis, berättar Tomas.

Men så vaknade det et gemensamt interesse för att skriva en bok?

-”Vår första längre vistelse fick vi till 2021, då kunde vi vara på El Hierro i två månader. Det var under den här tiden som idén om att ha ett skrivprojekt tillsammans blommade upp.”

 Sofi hade från första dagen på ön skrivit en blogg om både huset och själva ön som ett led i att lära känna våra nya omgivningar, men att skriva ihop hade vi aldrig gjort även om vi för dryga 35 år sedan träffades just på en skrivarlinje, avslöjar Tomas.

-”Vi spånade fram en ram till en berättelse med olika karaktärer. Vi var ense om att historien skulle utspela sig här på ön och det fick bli människorna och platserna runt om oss som gav inspiration till handlingen. Men allt är fiktivt och helt utifrån oss själva och vår fantasi”.

Hur går det till när ni skriver?

-”Vi bestämmer alltid när vi ska ha skrivtid. Det kan vara en förmiddag, en eftermiddag eller en kväll. Vi väljer ut ett bra ställe där vi kan sjunka in i historien. Ibland sitter vi på en strand, andra gånger på ett café men oftast blir vi kvar hemma på vår terrass där pergolan skänker skugga och där vi kan vila blicken ut mot dalen och havet.” 

Det är viktigt för oss att kunna känna dofter och smaker, vara extra uppmärksamma på ljuden runt omkring och låta oss svepas med av naturens alla skiftningar när vi skriver på El Hierro. Det blir ett självklart sätt att få in det i det vi skriver. På samma vis lägger vi in det i vårt inre bibliotek så vi kan plocka fram det och nästan förflytta oss hit de gånger vi skriver hemma i Sverige. Det är fint. Efter varje skrivstund läser vi högtidligt upp det vi har skapat för varandra.

 Det är ett pirrigt ögonblick, det är då våra texter möter en publik, vi är varandras första läsare. 

Vi har kommit överens om att vi skriver allt tillsammans och då har vi också rätt att komma med åsikter om det den andra har skrivit. Vi är varandras största supportrar men samtidigt de tuffaste kritikerna. Att alltid läsa upp det vi har skrivit blir en förutsättning för att vi ska kunna hålla uppe drivet och ha koll på tidslinjen i berättelsen. 

Den gemensamma skrivprocessen har givit mersmak. Vi har kommit på att det ger oss så mycket som par. Vi pratar, vi gråter, vi skrattar när vi skriver och när vi hör den andres texter. Det blir som ett nytt sätt att komma varandra ännu närmare och möta våra rädslor, drömmar och tankar.

Efter vår utgivning av boken Huset vid världens ände så är vi nu i full gång med uppföljaren som har arbetsnamnet Huset ovan molnen. Där möter vi delvis samma personer som i första boken, men vi får också lära känna nya spännande karaktärer, avslöjar Sofi och Tomas och tittar lite hemmelighetsfult på varann.