Här nere parkerar de hur som helst

”Här nere parkerar de visst hur som helst” konstaterade den söta, nyanlända, svenska parkeringsvakten Majsan, gestaltad av Lottie Ejebrant, i filmen Sällskapsresan (en än idag populär film och tidskapsel kring skandinaviskt liv och leverne – inte minst när det kom till charter, att resa långt bort tillsammans med bekanta och andra okända förväntansfulla människor).

Text: Michael Sjödin

Lottie Ejebrant i filmen Sällskapsresan

Foto: Bente Storsveen Åkervall
Parkeringsvakten Majsan, gestaltad av Lottie Ejebrant, i filmen Sällskapsresan. Här fotograferad i San Agustin på Gran Canaria i förbindelse med et reportage för Dag&Natt i 2015.

Det här var redan i skiftet 1970-1980-tal och mycket har såklart hunnit förändras sedan dess men Majsans observation kring uppställda fordon samt en annorlunda trafikbild känns ännu bekant för en del.

Nå, att parkera i hast, och kanske lite slarvigt, särskilt om man ”bara har varit inne och vänt” i något kort ärende, är kanske inte hela världen och något de flesta av oss gjort oss skyldiga till.

Skillnaden här nere är att lyckliga bilister viker över och parkerar mot körriktningen, ställer sig i korsningar, i rondeller, på av- och påfarter eller i direkt anslutning till (stundom t o m på) övergångsställen. Andra backar in i slutet av enkelriktad gata för att ta den där lediga parkeringsplatsen, som riskerar att gå om intet ifall man skulle köra runt.

Ett annat fenomen är att det GÅR att tillfälligt lämna bilen lite hur- och var som helst – om man anser sig ha ett viktigt ärende, kanske till handlaren, lotterimannen, apoteket, eller vad det tillfälligtvis kan röra sig om. Stanna lite halvblockerandes i trafiken eller halvvägs upp på trottoaren, och på med varningsblinkersen bara. Det verkar som just varningsblinkersen rättfärdigar att man tar sig friheter. ”Jag vet, men det här är viktigt för mig och tar bara en liten, kort stund”.

Övergångsställen är fredade zoner för gångtrafikanter. Kommer någon för att gå över gatan stannar bilar, bussar, lastbilar, cyklar mm för att släppa över. Det fungerar till största del alldeles utmärkt, men lita för guds skull inte alltid till din rätt som gående att bara kliva ut, för det är full gas som gäller för de hjulburna fordonen mellan stoppen och så inbromsning igen om någon ser ut att vilja gå över. Igen och igen. Klart pulshöjande, åtminstone första tiden, för den som kommer på besök och väljer att ge sig ut på promenad.

I sammanhanget ska nämnas vikten av att vara konsekvent. Visa tydligt i anslutning till övergångsstället (fotgjengerovergang/fodgaengerfelt), att du önskar, eller är på väg att, passera över gatan. Stå inte och häng där och få folk att stanna med bilen till ingen nytta. Det är bara onödigt, undergräver ett rätt bra fungerande samspel och är inte populärt.

Kör man själv, t ex med hyrbil, vilket är tämligen populärt, är det bra att känna till att tempot i trafiken ÄR högre. Alla vill fram och det byts filer, inte minst på grund av bilar som lämnats halvblockerande och skymmande, med varningsblinkersen på.

Att köra i rondeller, och då särskilt tvåfiliga sådana, tycker en del är knepigt. Såväl hemma som här. En del har läst på och kliver in, klättrar och lämnar snyggt och som det är tänkt. Andra, och det verkar tyvärr breda ut sig, lägger sig till höger, oavsett om man tänker sig att svänga av i första, andra, tredje eller t o m fjärde avfarten. Sådant kan resultera i hastig inbromsning och kanske en och annan tutning.

Tutas gör det förresten en hel del. Det är något de flesta av oss förknippar med något negativt. Så är det nödvändigtvis inte här. Bilarnas signalhorn används mer frekvent, och till mycket. Som irriterad signal för all del men även för att tala om att man ”är där”, för att vinka fram någon annan trafikant, tacka, säga ”okej” eller bara glatt heja på en kollega, en kompis, eller varför inte på mysiga Mini Tren, turisttåget som tuffar gata upp och gata ner hela dagarna?!