Under 1500-talet och in i halva sjuttonde århundradet exporterades stora mängder vin från Tenerife och till mindre del också från Lanzarote till Europa. De gick under namnen Malvasía eller Claret. Köparna var välbärgade kunder främst i England och Holland.

Det kanariska vinet, i huvudsak ett vitt sött vin gjort på druvor som malvasía, men även på andra vita druvor, kom att benämnas som malvasía eller claret i folkmun. Vinet var ytterligt populärt, men kostade också en rejäl slant, vilket innebar att det var de välbärgade kretsarna som konsumerade den gudabenådade drycken.

Vinet var vida berömt och omskrivet. William Shakespeare  omnämnde vinet i sina verk, som till exempel i ”Henrik IV”. Det kanariska vinet kom även att spela en viktig biroll i ”Rosornas krig” mellan husen Lancaster och York, där  George Plantagenet skulle ha blivit dränkt i en tunna med Malvasía ( omskrivet av Shakespeare i ”HenryVI”

De kanariska vingårdarna kommer trots att de bidrog till stora exportinkomster, att med tiden förtvina. De stora vinsterna gick till de engelska handelshusen på Tenerife, medan vinbönderna hade stora svårigheter att överleva. Dåliga tider ledde till emigration till Sydamerika. Senare vände strömmen även till immigration från Sydamerika. Det växlade mellan dåliga tider och ännu sämre tider. Det är först i slutet på 1900-talet, som vingårdarna väckts till liv igen. Drömmen om den älskade jorden och vinfälten gjorde, att när tillfället kom, så investerade man i återstart.

Kanariska druvor har en unik särställning. Bland annat genom vinlusens härjningar i Europa och världen, med början på 1870-talet, då vingårdarna praktiskt taget utplånades, kom vinstockarna på Kanarieöarna aldrig att drabbas av vinlusen. Därför finns de urgamla stockarna från 1400-talet kvar på öarna, samtidigt som en del korsningar utvecklat nya sorter.

De kanariska vinstockarna har därmed blivit endemiska, dvs de finns här på öarna och ingen annanstans i världen, även om det finns s.k. synonymer runt om i Medelhavsområdet, därifrån stockarna en gång kom.

Det ligger en påtaglig stolthet och kärlek till de kanariska druvorna. Ett omfattande forskningsarbete pågår för att hitta alla bortglömda sorter på öarna. Vingårdsägarna skickar flitigt in prover på stockar, som de tror ingen annan har sett, vilket ibland visar sig vara så. Universitetet i Laguna (Tenerife) arbetar ihärdigt med att genbestämma varje sort och katalogisera dessa. Professor Francesca Fort, genetiker, vid Virgili-universitetet (URV), Rovira, i Tarragona, har huvudrollen i det här arbetet.

Bland de kanariska sorterna hittas till exempel Listán Negro, den vanligaste, Tintilla, Vijariego Negro, Negra Moll, Castellana Negra och bland vita druvor Listán Blanco, Malvasía Aromática, Malvasía Volvánica, Moscatel, med flera.

Druvan Baboso är en särling. Namnet är inte särskilt smickrande. Betyder snigel. Det är en svårodlad druva med låg avkastning, med små druvklasar. Avkastningen kan under goda år ligga på något över 2.500 kg druvor per hektar (=10.000 kvadratmeter) men vanligen kanske lite över 1.000 kg.

Den drar också gärna till sig olika åkommor och ohyra, och därför skördas inte druvan de år som druvorna inte motsvarar kvalitetskraven. Därför blir det luckor i årgångarna. Baboso har också en tendens, att från omogen på ett par dagar bli övermogen, vilket gör att det blir bråttom att plocka vid rätt tillfälle.

Varför då detta besvär med en druva, som är sällsynt dyr att odla. Svaret är enkelt. Den här druvan belönar bodogeron (vinmästaren) med de mest fantastiska viner när det väl slår till. För de vingårdar som bedömts av Parker eller Peñin, så hittar vi ett rad babosoviner med poäng runt 93-97.

Vi samlade ett litet sällskap av munskänkar från munskänksavdelningen Gran Canaria och provade Baboso Edicón Limitada 2015 på vingården Hoya de Bandama.

Vinet har en mörk tegelfärg, typisk för ett moget vin med några år på nacken. Med näsan i glaset erfar vi en rik palett av dofter. De första omedelbara är röda bär och plommon med den typiska anstrykningen av vulkan. Efter ett tag som vinet vilat i glaset doftspår påminnande om rosmarin, timjan, och jord.

I gommen upplevs den kraftfull med angenäma tanniner, så typiskt efter sex års polymerisation av tanniner. Från ekfatslagringen hittar vi spåren av vanilj, choklad, kryddighet med en balanserad vulkanisk pepprighet. Balanserad och lång eftersmak av tydliga ämabla syror, som lockar saliven i gommen. Efterdoften i det tomma glaset – en blandning av kolabönor och jord. Verkligen ett roligt vin där det hela tiden händer saker.

Slutomdömet är att vi har hittat ett unikt, komplext och fantastiskt vin, som ligger en liten bit över 90 poäng.

Vinet fick 2016 en utmärkelse i Madrid, silvermedalj.