En av de första stjärnkockarna i Sverige, Nils-Emil Ahlin, har firat dubbeljubileum i Maspalomas -både sin 80-årsdag och att det är 55 år sedan han började sina årliga resor till Gran Canaria! 

Av Birgitta Frejhagen
gittan@frejhagen.se

Nils-Emil är homosexuell, bög, vilket han noga höll hemligt när han växte upp som en av nio syskon i Hedemora i Dalarna.

     -Men min mamma Anna-Lisa förstod nog alltid, berättar Nils-Emil.  Sommaren 1953 när jag var 14 år och hade slutat skolan, sökte hon upp min gamla lärare och undrade hur hon  skulle kunna stötta mig. Hon insåg att hennes sjätte barn borde göra något annorlunda. 

Min lärare höll med henne och han ringde en vän i Stockholm. 

Tre veckor senare  bodde jag i Stockholm, och fick börja på den välrenommerade restaurangskolan Hasselbacken! 

Nils-Emils pappa ordnade så att han fick bo inneboende hos en familj, som råkade var  operaentusiaster. En passion för mat och opera blev så småningom basen i Nils-Emils liv. 

Nils-Emil var 5-6 år yngre än de flesta av sina klasskamrater. Men det gick bra för honom och han fick praktisera på Restaurang Cecil, som på den tiden var en av Stockholms lyxkrogar. Och i den världen höll han sig sedan kvar. 

Han blev kock på Operakällaren, och sedan chef och källarmästare på lyxkrogen Riche. Sedan var han färdig att öppna egen krog. 

Han hade redan skapat sin profil. Han hävdade att den bästa lyxmaten kan vara svensk husmanskost gjorde på fina råvaror och att en lyxkrog inte behöver ha vita dukar.  

Via TV och egna kokböcker slog Nils-Emil igenom som stjärnkocken, som skapat en ny typ av lyxkrog, Källaren Diana, ett stenkast från Kungliga slottet. Där bjöds gästerna på husmanskost och hälsades välkomna i en trivsam källarmiljö!

Stockholms kändisar strömmade till och så även svenska och utländska kungligheterna. Och kändisgästerna fortsatte genom åren att följa honom till hans övriga krogar: Nils-Emil på Södermalm, Clas på hörnet i Vasastan´, Wärdshuset Ulla Winbladh på Djurgården mfl.

Under många år var Nils-Emil tyst om sin sexuella läggning.

-Jag ville inte att min personal skulle behöva skämmas för att jobba för en bög. Homosexualitet var ju fram till 1979 klassat som en sjukdom i Sverige.

Men det är klart att jag hittade pojkar. Den gängse  mötesplatsen på den tiden var utomhus i Humlegården, men dit vågade jag nästan aldrig gå. Men det fanns en restaurang vid St. Eriksplan, som drevs av ett gift hetrosexuellt par, och de välkomnade oss bögar! Där kunde man träffa män, och där var det alltid en trevlig stämning. 

Nils-Emil var vän med bröderna Bengt och Johan Skarne och blev så småningom nästan som adopterad av deras föräldrar Birgitta och Allan Skarne.

     -När Familjen Skarne skulle åka till Gran Canaria 1964 blev jag medbjuden, berättar Nils-Emil med ett stort leende. Och vi fortsatte att resa hit tillsammans. I början bodde vi i Las Palmas på hotellet Santa Catalina, men sedan köpte familjen ett hus i det första bungalowområdet som byggdes i San Agustín, Los Caracoles.

Det var härliga resor. Både Birgitta och Allan tyckte om att gå ut och äta god mat, så de besökte många spännande restauranger framför allt i Las Palmas. Men också den lilla restaurangen  i hotellet Buganvilla i San Agustín blev en favorit. 

Nils-Emil fortsatte så småningom själv att varje år resa till Las Palmas och Maspalomas. Men i slutet av 70-talet, efter Francos död, blev han besviken både på service och mat på ön.  

     -Jag upplevde att krogarna helt hade tappat fokus på kunderna. Det var förfärligt och jag bestämde mig för att sluta resa hit! 

Men efter ett par år hjälpte operasångerskan Kjerstin Dellert honom tillbaka. Nils-Emil och Kjerstin Dellert var nära vänner sedan ungdomen. Vid ett tillfälle skulle Kerstin uppträda i San Agustín på hotel Folias. 

     -Kjerstin sa då helt resolut åt mig att följa med. ”Du behöver semester och jag vet att du älskar Gran Canaria. Kom nu med!”,  berättar Nils-Emil och härmar hennes röst!  Min hälsa mådde gott av klimatet och krogarna hade återfått sitt kundfokus. Sedan dess har jag fortsatt att resa hit varje år!

Men Nils-Emil har genom åren aldrig köpt något eget boende på Gran Canaria. 

Birgitta och Allan Skarne försökte på 1960-talet förmå honom att köpa en bostad på ön. Familjen erbjöd sig till och med att låna honom pengar. Och de visste vad de pratade om. Familjen Skarne drev ett företag i Maspalomas som samägdes av Svenska Arbetsgivareföreningen , SAF, och Grevefamiljen Vega Grande, som förr ägde all mark i Maspalomas. Företaget hette MASSAF och det byggde bland annat  områdena Rocas Rojas och Monte Rojo i San Agustín och Templo Ecumenico  i Playa del Inglés. 

     -Både Birgitta och Allan var angelägna om att jag borde köpa här nere. Men min pappa var dalmas och han sa absolut nej. Skaffa dig aldrig lån sa han. Och i mer än 50 år lydde jag hans råd!  

Till slut berättade Nils-Henrik för en journalist om sin sexuella läggning. 

     -Jag var i Frankrike när jag fick ett samtal från krogen. ”Det står på Aftonbladets och Expressens löpsedlar över hela landet att du har ”kommit ut” som bög!”, Nils-Emil ler lite sorgset när han minns uppståndelsen. 

Det har varit jobbigt för Nils-Emil att man skrivit om hans kärleksförhållanden. Men nu skriver han själv som sitt privatliv. 

     -Jag har tidigare skrivit kokböcker och om mina matminnen. Nu skriver jag mer personligt. Boken har arbetstiteln: En gammal källarmästares minnen. Bonniers förlag ska ge ut den. 

Jag berättar om hur det varit, men också om hur det är att vara gammal och bög.  

Nils-Emil konstaterar att idag får homosexuella synas och finnas. I Maspalomas är hela Yumbo full av restauranger, barer och andra nöjesställen för bögar. 

     -Men numera går jag nästen bara på bögställen till lunch eller på eftermiddagen. Då går jag helst till Strand-Apoteket vid Maspalomas stranden nära Fyren. Enligt mig är den bäst! Men jag kan också gå till Wienercafét i Playa del Inglés, där du kan beställa in kaffe eller te i små fina porslinskoppar med öron! 

På kvällarna går jag på vanliga hetroställen. Ett av de bästa är fortfarande Anni Domini i San Agustins centrum. Där firade jag min 80-årsdag! 

Men idag  finns det väldigt många bra krogar här nere. 

För två år sedan bestämde sig Nils-Emil för att bortse från sin pappas råd om att inte köpa en bostad på ön. Idag äger han en bungalow i San Agustin och han trivs med att ha sitt eget hus, en egen täppa och ett skrivbord att sitta vid och skriva på boken. 

Och jo, Nils-Emil tycker fortfarande om pojkar. Hans vän Rolando Rios har kommit med till ön för att fira Nils-Emils 80-årsdag. De har mycket gemensamma intressen och tycker om att resa tillsammans.  Numera är det djup vänskap och umgänge som gäller.  

Men vännerna glesnar ut.  Nils-Emils bästa lek- och reskamrat Kjerstin Dellert har gått bort. Han saknar henne oerhört, och umgås fortfarande mycket med hennes make Nils-Åke Häggbom.  

     -Jag tänker en hel del på döden. Det är naturligt. Min mamma sa att jag skulle leva tills jag var 80 år och det är jag nu, säger Nils-Emil allvarligt. Många av mina vänner har gått bort och många har blivit senila, vilket är en förfärlig sjukdom. 

Jag var själv riktigt sjuk för ett par år sedan. Men nu känner jag mig stark fysiskt och jag har huvudet kvar!

Kanske blir jag 95 år, säger Nils-Emil och skrattar stort!