Miss Palomas är en kvinna i sina bästa år, som unnar sig själv att vistas på Gran Canaria några månader vår och höst. Här har hon hittat sitt paradis. Övrig tid på året bor hon i Stockholm och har, som hon själv kallar det, uppnått “passionsåldern”.
På Gran Canaria går hon ut och äter nästan varje kväll, utom när något av hennes favoritprogram visas på svensk TV.
Miss Palomas har lätt för att få vänner, men trivs även med att vara ute på egen hand.
Hon är äventyrlig och älskar att betrakta människorna i sin omgivning. När man frågar henne hur gammal hon är, svarar hon, femtioplus. Osäkert dock hur mycket plus. Vem vet. Kanske sitter Miss Palomas bredvid dig när du går ut och äter ikväll.
Miss Palomas är en kvinna i sina bästa år, som unnar sig själv att vistas på Gran Canaria några månader vår och höst. Här har hon hittat sitt paradis. Övrig tid på året bor hon i Stockholm och har, som hon själv kallar det, uppnått “passionsåldern”.
På Gran Canaria går hon ut och äter nästan varje kväll, utom när något av hennes favoritprogram visas på svensk TV.
Miss Palomas har lätt för att få vänner, men trivs även med att vara ute på egen hand.
Hon är äventyrlig och älskar att betrakta människorna i sin omgivning. När man frågar henne hur gammal hon är, svarar hon, femtioplus. Osäkert dock hur mycket plus. Vem vet. Kanske sitter Miss Palomas bredvid dig när du går ut och äter ikväll.
Kära dagbok!
Jag älskar att flyga. Så snart jag satt mig i flygstolen, väntar jag bara på att vi ska lyfta. Känslan av att sväva fritt ovan molnen är berusande även utan vin till maten. Hoppas verkligen att det får fortsätta så här och att inte några tokiga gubbar i öst eller väst ställer till det för oss och skapar krig och elände i fler europeiska länder.
När jag besökte Gran Canaria för allra första gången, visste jag nästan på en gång att, hit vill jag resa igen och så har det pågått i nästan femton år. Jag hinner knappt hem till Sverige, förrän jag börjar bläddra bland resebyråns sidor på internet, för att planera kommande resa. Vad är det då som lockar och drar? Svaret på den frågan blir ungefär ”hur långt är ett snöre?”. Det är så otroligt många faktorer som spelar in. Det underbara klimatet med sommartemperaturer både dag- och kvällstid och möjligheten att kunna bada i havet och den tempererade poolen vid lägenhetshotellet, är några av anledningarna.
Det som betyder allra mest är det sociala livet där du kan vara för dig själv när du vill och umgås men andra när du så önskar. Det är enkelt att skaffa nya semestervänner om du är öppen nog att våga prata med dina bordsgrannar på restaurangen eller växla några ord med den som solar i stolen bredvid dig vid poolen. Många är de kära återseenden med människor som du lärt känna genom åren och glada leenden och kramar från ägarna på de restauranger jag brukar besöka.
Det får mig osökt att fundera över vad det egentligen är som gör oss människor så helt annorlunda så snart vi slitit av oss vinterkläderna och hamnat i en miljö söderöver? Vi är ju fortfarande samma personer, vare sig vi kommer från Sverige, Norge, Danmark eller Finland. Det är precis som att miljöombytet gör att vi, likt en fjärilspuppa, kläcks ur våra kokonger och blir till vackra fjärilar.
Den första fredagskvällen när jag anlänt till Gran Canaria, går jag alltid till en speciell tapasrestaurang i San Agustin och dricker sangria, äter tapas och lyssna på en gäng spanjorer som träffas för att spelar gitarr och sjunga spanska sånger tillsammans. De smäktande tonerna gör mig och alla runt omkring, lyckliga. Det är som att musiken kryper innanför vårt nordiska skal och väcker upp vinterslumrande känslor. Deras spelglädje sprider sig som en löpeld mellan oss som sitter och lyssnar vid borden. Extra glada blir vi när den välbekanta låten ”Viva España” ljuder genom rummet och vi får sjunga med och klappa händerna till refrängen. Allt detta sammantaget gör att jag känner mig varmt välkommen och längtar tillbaka till Gran Canaria så snart jag kommit hem till Sverige igen.
Är det kanske därför som vi blundar för de näst intill primitiva förhållanden som råder under resan till vårt paradis för oss som reser charter. Vänliga flygvärdinnor visar oss till rätta när vi kommer ombord på planet. Taxfree påsen ligger prydligt placerad på sätet och väntar på dig. Det gäller att vara snabb med att lägga handbagaget i skåpen ovanför sätet så nära som möjligt där du sitter, för att på så vis öka chansen att få med dig rätt väska och taxfreepåse när du kliver av.
Den första fredagskvällen när jag anlänt till Gran Canaria, går jag alltid till en speciell tapasrestaurang i San Agustin och dricker sangria, äter tapas och lyssna på en gäng spanjorer som träffas för att spelar gitarr och sjunga spanska sånger tillsammans. De smäktande tonerna gör mig och alla runt omkring, lyckliga. Det är som att musiken kryper innanför vårt nordiska skal och väcker upp vinterslumrande känslor.
Deras spelglädje sprider sig som en löpeld mellan oss som sitter och lyssnar vid borden. Extra glada blir vi när den välbekanta låten ”Viva España” ljuder genom rummet och vi får sjunga med och klappa händerna till refrängen. Allt detta sammantaget gör att jag känner mig varmt välkommen och längtar tillbaka till Gran Canaria så snart jag kommit hem till Sverige igen.
Är det kanske därför som vi blundar för de näst intill primitiva förhållanden som råder under resan till vårt paradis för oss som reser charter. Vänliga flygvärdinnor visar oss till rätta när vi kommer ombord på planet. Taxfree påsen ligger prydligt placerad på sätet och väntar på dig.
Det gäller att vara snabb med att lägga handbagaget i skåpen ovanför sätet så nära som möjligt där du sitter, för att på så vis öka chansen att få med dig rätt väska och taxfreepåse när du kliver av.
Flygvärdar och värdinnor påbörjar säkerhetsdemonstrationen och visar hur du sätter på dig flytvästen och knäpper på dig säkerhetsbältet. När de visar oss hur ansiktsmasken ska sättas på, ber jag varje gång till högre makter att vi aldrig någonsin ska behöva använda oss av den.
Så snart vi kommit upp i luften och nått rätt höjd, släcks lampan med säkerhetsbältet och en kö bildas snabbt framför toaletterna. Man skulle lätt kunna tro att det var flera timmar sedan vi lyfte, trots att det bara gått en kvart sedan vi lämnade flygplatsen. Knipandes står de i kö utanför de två smala toaletterna. Några orutinerade resenärer ställer sig att köa längst fram i planet. Jag som reser rätt så ofta, vet att de toaletterna i fören försvann i och med den här nya flygplansmodellen. Flygkaptenens röst ljuder i högtalaren: ”Vi har nu kommit upp till vår marschhöjd och flygtiden beräknas till 5 timmar och 45 minuter. Temperaturen i Las Palmas är 24 grader.”
– Varmt eller kallt?” ropar en lustighetsminister, varpå någon utbrister i ett glatt skratt någonstans i mitten av planet. En i samma gäng gör sig även lustig över flygkaptenens obegripliga danska dialekt och säger något om wienerbröd med chokolade, ett skämt som förmodligen bara han själv skrattade åt.
Jag skänker beundrande tankar till personalen ombord som ska köra runt drinkvagnar på planet samtidigt som toalettbesökare står i vägen. Personal som ständigt med ett leende på läpparna ser till så att du har det bra ombord. Flygplansmaten var god och till och med välkryddad vid min senaste resa. Den gången hade jag beställt en dyrare meny och fick riktiga metallbestick i stället för de i trä som annars erbjuds till standardmåltiden. Det är en konst i sig att lyckas skära maten med dessa primitiva verktyg och samtidigt undvika att spilla på sig eller sin stolsgranne. Drinkvagnarna körs ut både innan och efter maten. Efter den andra drinkomgången, är vagnarna fyllda med spritflaskor, godis och parfymprodukter till extrapris, att köpa med sig. Sen är det dags för skraplotter. Det gäller att få tre lika dana symboler. Förra gången vann jag en herrdoft. Jag frågade om jag kunde få en damparfym i stället men då skulle det bli fel i redovisningen förklarade en av flygvärdarna. Efter landning kommer en buss och kör dig in till terminalen.
När de första resväskorna börjar synas till på bandet, har det gått cirka en halvtimma. Min väska kom farande cirka en kvart senare. Har köpt mig en ny i år som har hjul och är otroligt lättrullad. Inga som helst problem att ta mig ut till de väntande bussarna. Vänliga värdar från resebyrån väntar och berättar vilken buss som ska ta mig till mitt lägenhetshotell. Det är enkelt att hitta rätt buss och en chaufför frågar vart jag ska innan han placerar väskan i bagageutrymmet.
Jag går in och sätter mig i bussen. Trots att det finns flera lediga sittplatser, säger en dam med hög röst: ”Här finns det platser. Hon och hennes man sätter sig bredvid varandra, medan deras manlige vän slår sig ner bredvid mig. Nej nästa på mig. Han var rätt bred över baken, med byxor som hängde ned så att början av skåran i ändan syntes nedanför skärpet. Är det detta som kallas för ”Gällivarehäng” hinner jag fundera innan han dimper ner på stolen bredvid mig och tar även en del av min stol i anspråk. Jag trycker mig så tätt intill fönstret som jag bara kan och får sitta så under större delen av bussresan. Nästa gång tar jag taxi, tänker jag.
Innan vi kommer i väg måste vi invänta de som ännu inte fått ut sitt bagage. Det hinner gå nästan en timme innan en representant från resebyrån sätter sig i bussen och meddelar att nu är alla ombord och bussen kan åka.
Tack och lov säger hon inget under bussfärden om att man ska köpa vatten i flaska och ställa tillbaka klockan. Inte heller någon berättelse om att du ska akta sig för kvinnorna som vill spå dig utefter strandpromenaden, vilket nästan varit obligatoriska mantran som upprepats under varje tur mellan flygplatsen och hotellen de senaste åren. Förmodligen har de insett att de flesta av oss är stamgäster.
Vad de däremot borde varna för är ficktjuvar som tydligen finns här just nu. Därför kommer här en varning i all välmening från mig: Ha aldrig plånboken i bakfickan och bär inte handväskan på ryggen. En väninna till mig blev bestulen på sin handväska. De stal hennes plånbok med kort, kontanter och mobiltelefon. Hon bor här sex månader om året och detta ställde till med stora bekymmer för henne. Så småning om kliver ”Gällivarehänget” av bussen och strax är även jag framme vid det som ska bli min bostad de närmaste fem veckorna. Bussresan är redan glömd och de glada minerna och omfamningen från personalen vid lägenhetshotellet, får mig att känna mig varmt välkommen. De hjälper mig att bära upp väskan till lägenheten och i kylen står en flaska Cava, samt en öl och en flaska vatten och väntar på mig.
Jag går ut på balkongen och ser ut över havet. Glömda är eventuella irritationsmoment under resan. Jag tänker: Jag är lyckligt lottad.
Kan man ha det så mycket bättre än så här?
Miss Palomas påminner om den svenska författarinnan Lotta Holmgren från Stockholmsområdet. Hon tillbringar mycket tid på Gran Canaria där hon skriver sina böcker, som förvånansvärt nog kan ha eller inte ha en koppling till ön. Hon skriver också noveller för svenska tidningar.
Kontakt; [email protected]
