Det är ingen hemlighet att Gran Canaria lockar en vuxen, välbeställd publik som har tid, pengar och lust att tillbringa en längre semester, under blå himmel och med sköna temperaturer. Många spenderar också en stor del av sin pensionstillvaro här på ön, antingen i ett hyrt eller köpt semesterhus.
Med tanke på att de allra första charterturisterna anlände till Gran Canaria i slutet av 1950-talet, kan vi idag säga att det är 65 år sedan turismen först kom hit. Men det var inte förrän på 80- och 90-talet som massturismen blev ett begrepp och platscheferna på de olika researrangörerna sprang runt och hysteriskt kontrakterade hotellsängar åt anländande turister, medan de fortfarande satt ovetande ombord på charterplanen på väg söderut. Bland de många människor som idag upplever en förhöjd livskvalitet på dessa breddgrader finns inte bara nya upptäcktsresande, utan också de servicearbetare som välkomnade charterturisterna på den tiden.
Att vara reseledare, eller flygvärdinna för den delen, var förenligt med service, total tillgänglighet, ständiga utmaningar, en genuint positiv attityd och arbetstid 24/7, för att använda en term som inte ens var påtänkt på den tiden. Jobbet var ett sätt att leva, inlärningskurvan brantare än monsterbacken och det roliga obeskrivligt!
Året är 2025 och det har gått 40-50 år sedan de nordiska researrangörerna Vingresor, Fritidsresor, Spies, Atlas och Saga Solreiser hade hundratals uniformerade och lätt igenkännliga reseledare tillgängliga på hotellen, i transferbussarna, på grisfesterna, utflykterna och var turisterna nu befann sig vid varje given tidpunkt.
Nu har dessa reseledare och charterflygvärdinnor gått i pension och är som alla andra på väg mot varmare breddgrader. Den enda skillnaden är att de återvänder till ”där allting började”. Minnena sitter i kroppen och själen, upplevelserna som aldrig glöms bort och den spanska vokabulären som sitter som tyska prepositioner. Nu vandrar de runt som vilka andra långtidsturister som helst och njuter av det fantastiska klimatet. Ingen kan se på dem att de faktiskt inte har rest bort, utan att de har kommit hem istället!
Joakim Croner åkte på semester till Monte Rojo i San Agustin med sin familj när han var 8 år och återvände i 1984 med sitt kompisgäng när han var 15 år gammal. Kanske var det då som han blev fascinerad av livet som reseledare, de vuxna ungdomarna som verkade ha ”läget” under kontroll i alla lägen, men ändå såg ut att ha jätteroligt?
– Jag sökte och fick jobb på Hotel 33 i Palma Nova i Magaluf/Mallorca. Det var sista säsongen innan det stängde och köptes upp av den svenska privatägda researrangören Airtours, så stämningen var på topp. Sverige hade tagit brons i fotbolls-VM i USA och orginalbaren ”Grabbarna Grus” i Magaluf höll allt och alla vid liv nätterna genom. En säsong i mitt liv som jag aldrig kommer att glömma!
Joakim ville fortsätta sitt liv i Spanien och kontaktade personalchefen på flygbolaget Spanair, svensken Anders Glemne.
– Han gav mig det välmenande rådet att studera spanska ’på riktigt’. Glemne menade att det skulle underlätta en karriär utomlands. Så jag tog honom på orden och började studera språk först på universitetet i Malaga och senare i Granada. På båda ställena studerade jag med spanjorer och fick en rejäl utbildning i det spanska språket.
Joakim berättar att han inte långt därefter fick ett samtal från flygbolaget Nordic East, och tack vare sina språkkunskaper och erfarenhet som reseledare fick han jobb som kabinanställd. Nu väntade luftrummet, semesterfirande resenärer och stop i bland annat Sydamerika, Dubai och England.
Efter 6 år i flygbranschen kände Joakim att det var dags att kliva ner på marken igen. Den här gången kontaktade han Fritidsresors huvudkontor på Södra Mälarstrand i Stockholm. Personal- chefen Bert Niklasson anställde honom och skickade honom till Estoril i Portugal.
-En trevlig och lärorik tid bland mycket kunniga människor, minns Joakim.
Efter säsongens slut drömde han om nya exotiska resmål, men Fritidsresors platschef i Lissabon, Eva Sjövall, var ganska tydlig i sitt tal.
– ”Du har inte varit reseledare om du inte har jobbat på Gran Canaria”, var hennes tydliga besked, skrattar Joakim. Och så blev det. Jag skickades till Gran Canaria 1997, där jag hamnade i Playa del Inglés och San Agustín.
Joakim berättar att det nog var uppemot 100 ”blåskjortor” från Fritidsresor som virvlade runt bland gästerna i Puerto Rico, på Playan och San Agustin vid den där tiden. Paketresorna eller chartern var som mest populära, vilket tyvärr också innebar att antalet gäster som hamnade på sjukhus för olika incidenter och infektioner var proportionerligt mot det stora antalet turister som anlände.
– Min platschef Jari Virtanen gav mig ansvaret för en nyskapad tjänst som ”polis- och sjukhusguide”. Clinica Roca i San Agustín blev i princip mitt nya hem, där otroliga möten ägde rum med människor i deras mest sårbara livssituationer. Och jag fick helt nya utmaningar att hantera. .
Joakim berättar om kontrasterna mellan att hantera charterturisternas vardagsproblem, som att det saknas köksredskap i lägenheten, vilket kan leda till stor frustration för den enskilde. I andra änden av skalan kan han ha att göra med människor som upplevt stora trauman, som den unga familjen som förlorat sitt lilla barn i en drunkningsolycka.
– Att hitta balansen och inte minst att ha förståelse och empati i så olika situationer var en stor utmaning för en ung guide. Jag fick gå många varv med mig själv innan jag begrep hur jag skulle hantera det, och ge den enskilde den helhjärtade uppmärksamhet som han eller hon förtjänade, oavsett problemets art.
Som en direkt följd av jobbet som reseledare och kopplingen till det lokala sjukhuset Clinica Roca i San Agustin, tror Joakim Croner var orsaken till att han senare blev erbjuden ett jobb på SOS International i Köpenhamn.
SOS International är en organisation som ger assistans till personer från Norden som hamnar i nödsituationer i utlandet, till exempel på grund av sjukdom eller olyckor under resor. SOS International arbetar på uppdrag av försäkringsbolagen i de nordiska länderna, och utför tjänster som ingår i olika former av reseförsäkringar.
– SOS var en fantastisk arbetsplats, dels som en personlig utmaning, dels arbetsmiljö-mässigt. Bra kollegor och betydelsefulla arbetsuppgifter gjorde att trivselfaktorn var stor. Det starkaste och mest outplånliga minnet var naturligtvis när de första meddelandena om tsunamin i Indonesien började ticka in under mitt arbetspass på annandag Jul 2004. Det visade sig bara vara början på en fruktansvärd tid, där man gradvis insåg vidden av den stora naturkatastrofen med 230 000 omkomna, varav 543 svenskar, 45 danskar, 178 finländare och 84 norrmän.
Efter sex år i Köpenhamn ville Joakim Croner flytta hem till Sverige igen. Där fick han jobb som chef för Öresundståget med bas i Malmö, en tjänst han hade i två år innan han blev headhuntad till SJ Trafikledning i Stockholm.
– Efter ytterligare sex års arbete med lokaltrafiken i Stockholm med ansvar för 750 med- arbetare och sju chefer under mig kände jag att det var dags att hoppa av tåget. De senaste åren har jag längtat tillbaka till Gran Canaria, där allting på sätt och vis började. Så när min mamma gick bort kände jag att jag var känslomässigt mycket friare att åka tillbaka. Så jag sa upp mig från mitt jobb och flyttade in i Monte Rojo, den tidigare Sunwing- resorten i San Agustín, bara ett stenkast från Clinica Roca.
-Om allt går bra och jag får ett jobb baserat på mina språkkunskaper och erfarenheter, säljer jag min lägenhet i Stockholm och bosätter mig här för gott.
Då är cirkeln sluten”, säger Joakim Croner, som var reseledare här på 90-talet!
