En tidig sommarmorgon 1965 vaknar kanariern Antonio Santana Miranda på hotell Continental i centrala Stockholm. Som så många sommarbesökare i Skandinavien, trodde Antonio att det var förmiddag, eftersom solen sken in genom fönstret. Han gick på Vasagatan för att ta en promenad och kom underfund med att klockan bara var 5 på morgonen. Han var nästan alldeles själv ute i den tidiga sommarsolen.

Förvåningen blev stor när han såg en förbipasserande minibuss med registreringsskyltar från Gran Canaria. Och ännu större blev förvåningen när han mötte sin gode vän Manuel Martin (före detta vd Las Palmas Bus) och några kollegor.

Manolo Martin och hans kollegor skulle göra ett besök på tidningen Expressen i Stockholm och Antonio var förstås inte sen att följa med. Det var under presentationen på Expressen som Antonio fick tilläggsnamnet “Gris Antonio”, då han lät sig presenteras, som “han som arrangerar grisfester på Gran Canaria”.

I filmen Sällskapsresan skildrar Lasse Åberg och norske Jon Skolmen en charterresa till Kanarieöarna med de för charterresan typiska inslagen, bland annat grisfesten, finns med

Dag&Natt träffade Antonio på hans “Alprende del Amo”, en regnig marskväll i 1999. Denna otroligt vackra stenbyggnad som ligger vid ingången till San Fernando strax ovanför Playa del Inglés. Alprende del Amo, som betyder “ägarens bondgård”. Och ägaren, det var ingen mindre än den mäktiga tomatgreven, som på sin tid ägde allt land på södra Gran Canaria. Men det var inte här det började.

Antonio, alltid lika pratglad, berättade att egentligen startade det hela redan i början på 50-talet. Hans far var redan på den tiden inblandad i turistnäringen. Då gällde det turister som ankom med fartyg till Las Palmas hamn. Fadern byggde ett litet hotell i Monte Lentiscal, strax väster om huvudstaden, dit många av de besökande turisterna kom på den tiden. Antonio, öppen och utåtriktad redan då, såg till att gästerna hittade rätt och att de blev väl omhändertagna. Att få gäster till hotellet var inte så svårt eftersom det knappast fanns några andra hotellalternativ på ön!

På det lilla hotellet fanns en matsal som rymde ca. 200 personer. Här serverades frukost, lunch och middag till de besökande. Ända fram till påskaftonen 1961. Efter påtryckningar från Bibi Lundberg, som på den tiden jobbade på Reso (resebolag), anordnade man här en påskfest med lamm, sill etc. Påskfesten blev så lyckad att man gjorde om arrangemanget till jul, då en riktig svensk julfest ordnades.

-”Ja, riktig och riktig…, berättade Antonio; Vi blandade ihop allt möjligt från de spanska traditionerna och lade till lite grann från de skandinaviska. Bland annat sändes 11 ostar ner från Danmark. Jag placerade dem i kylen i avvaktan på festen. Men när jag skulle ta fram dem tyckte jag de luktade fotsvett, vilket ju inte kunde vara riktigt. Så ostarna kastades i soporna. Oj, vilken uppståndelse det blev när det kom fram att ostarna var kastade. De skulle ju lukta på det viset.”

Slutligen, och fortfarande med hjälp och påtryckningar från Reso och Stjernereiser, ordnades den första “Grisfesten” den 1. januari 1963. Man serverade gris, och lokalt vin. Fyra bönder spelade timple (en typ av gitarr) och sjöng som underhållning. Antonio tog emot maximalt 60 personer eftersom grisen räckte just til 60 personer. För detta kalas fick han 4.800 pst, dvs. 80 pesetas pr. gäst!

-“Men redan det andra året höjde vi priserna till 100 pesetas per gäst”, berättade Antonio och kunde avslöja, at på den tiden betalade man 8 pesetas per liter vin!

Slutligen, och fortfarande med hjälp och påtryckningar från Reso och Stjernereiser, ordnades den första “Grisfesten” den 1. januari 1963. Man serverade gris, och lokalt vin. Fyra bönder spelade timple (en typ av gitarr) och sjöng som underhållning. Antonio tog emot maximalt 60 personer eftersom grisen räckte just til 60 personer. För detta kalas fick han 4.800 pst, dvs. 80 pesetas pr. gäst!

Grisfesten föddes

Hela familjen Santana blev snabbt inblandad i verksamheten. Antonios fru och hans fyra barn jobbade alla med att arrangera grisfester. 

I 1972 hade turismen på allvar flyttat söderut, och det var bara för Antonio och hans familj att flytta med. Under cirka fem år anordnades Grisfester både i Playa del Ingles och i El Monte Lentiscal. Sedan var det inte längre lönt att fortsätta i Las Palmas. Antonio Santana köpte istället “El Aprende del Amo” av tomatgreven. Huset hade tidigare använts som stall för kor och hästar, verktyg och maskinlager, samt packeteringsfabrik för tomater som odlads i området. Här sorterades och packades tomaterna i lådor, fraktades med åsnor till stranden “Las Burras”  (som betyder åsne-stranden) i San Agustin, där de lastades ombord på små båtar som transporterade dem till hamnen i Las Palmas. Där lastades de om till större fartyg och exporterades till, framför allt England. 

Byggnaden är den äldsta som finns på södra delen av ön, och Antonio har varit mycket försiktig i sin ombyggnad. Den gamla stilen har bibehållits och lokalerna är helt underbara.

Antonio Santana har gjort ofattbart mycket för turismen på ön. Vi sidan av sol och bad, barer, affärer och restauranter fanns det tidigare inte så mycket fler erbjudanden för den besökande.

Men Antonio  fanns på plats sedan 1963 med sina Grisfester, som blev oörhört populära. Myndigheterna har förärat honom med “Medalla al Merito Turistico” i 1968, och utnämnt honom såsom “Importande del Turismo” (betydelsefull för Turismen) i 1985.  Från 1980 till 1984 satt Antonio som första president i hotellorganisasjonen FEHT som han var med och skapade. I 2002 fick han medaljen för utmärkelse inom turism i Maspalomas-San Bartolomé de Tirajana. Och så sent som i 2022 fick han utmärkelsen “Roque Nublo” för sin insats för turismen på Gran Canaria.

Med tiden förändrades menyn lite grann på festen. Förutom gris började man även servera kyckling, och dessutom sallad och såser. Som alla traditioner så skapades det också en hel del rykten kring Grisfesten. Många hävdade att det bara var en fest med vilt supande. Men det avfärdade Antonio bestämt! Visst fanns det en och annan som fick sig ett glas för mycket, men de tillhörde undantagen. Under måltiden, från 20.00 – 22.30 serverades det vin utan extra kostnad. När flaskan var tom behövde man bara sätta den på huvudet så kom serveringspersonalen eller reseledarna med en ny. Ett annat rykte menade att vinet var ett pulvervin där Antonio bara tillsatte vatten…. Men vinet härstammade från området La Mancha på det spanska fastlandet.

Antonio minns mängder av tackbrev och uppskattningar han mottagit genom åren. Och rykten till trots, har det aldrig hänt någon allvarligare incident under alla de år Antonio hållit på.

Populariteten varierade förstås. Antalet besökare sjönk under delar av 80-talet för att sedan öka igen. Varje researrangör med lite stolthet hade sin egna kväll med Grisfest! Och sedemera har festen fått en slags kult stämpel, vilket givetvis bidragit till att gästerna fortsatte att strömma till.

Antonio har, traditionen trogen, alltid stått i dörren och hälsat välkommen – och givit kindpussar till alla damerna!

Det skandinaviska ursprunget var kanske skälet till att festen framför allt gick hem hos nordborna. Men, påpekar Antonio, vi har anordnade fester för såväl tyskar som engelsmän också. Antonio har dock speciella band med Skandinavien. Med familjemedlemmar bosatta i Borås, har besöken till Skandinavien varit många.

På vår fråga i 1999  om hur länge Antonio planerade att hålla på svarade han:

-”Så länge Gud vill!” Den dag jag slutar har jag förmodligen dött!  Men så blev det inte riktigt. Medan Antonio fortsatt lever, så gick Grisfesten i graven i slutet på 90-talet.