En torsdagskväll i november ringde telefonen i ett hem uppe i Norden. ”Hallåå”, svarade Andersson som irriterat tog emot samtalet. Han var mitt uppe i en diskussion med sin mäklare om den starkt nedåtgående aktiemarknaden. Sälja eller inte sälja? Kurserna rasade och om han just då sålde sitt aktieinnehav skulle han ta rejält med stryk. Det var kris och så ringer telefonen! 

Tekst: Lars Strang
ekonomie doktor, författare

Andersson lyssnade och blev allt allvarligare. ”Jävlar”, svor han med eftertryck när det gått upp för honom att förlusterna på aktiemarknaden inte längre var hans största bekymmer. Samtalet kom från Gran Canaria och den som ringt upp honom var vd:n för det husbolag där Andersson ägde tre lägenheter. ”Kan det verkligen vara sant”, sade han och kände hur han bleknade medan ett hemskt illamående växte i magen.

”Otroligt! Alltså du menar att någon brutit sig in i min lägenhet och börjat bo in sig där?
”Stämmer precis.” 
”Men kalla på polisen och jaga ut dem för fan!”

Vd:n för fastighetsbolaget hade varit med om husockupationer förut och förklarade klart och pedagogiskt att man inte kan jaga ut en husockupant hur som helst. Det finns regler och speciellt svårt blev det med den här husockupanten eftersom det inte finns några spår av att han brutit sig in och att han hunnit anmäla sin ockupation till den lokala domstolen.

”Du förstår att vi redan talat med polisen och de kan inte vräka husockupanterna. Och du får inte heller vrida av vattnet eller stänga eltillförseln eftersom det skulle anses som ett brott mot de som ockuperat din bostad”, fortsätter vd:n för det kanariska fastighetsbolaget i San Agustin.

Det kokar i Andersson och om han tidigare hade bleknat har han nu blivit rödare än en kräfta i ansiktet. Hans känsla för vad som är rätt och fel har fått sig en kraftig törn. Han kan omöjligt förstå att det finns ett rättsväsende i ett modernt land som tillåter helt främmande människor att ta hans bostad i besittning, och dessutom på ett sådant sätt att han som husägare måste förse ockupanterna med både el och vatten. Varför inte middagar också, undrar han i sin förtvivlan?

Vd:n förklarar att det inte egentligen finns någon lag som reglerar husockupanternas framfart utan det har mera blivit praxis inom rättsväsendet att tolka ockupationer på olika sätt i olika spanska regioner. Är det en fattig barnfamilj som ockuperat en bostad som länge stått tom och som dessutom ägs av en bank sitter ockupanterna ganska säkra, jämfört med att en ockupant brutit sig in med våld i en bebodd lägenhet. 

Senaste år gjordes 17 200 ockupationer i Spanien enligt en artikel i Aktuellt i Spanien och trenden är ökande. Naturligtvis har de flesta ockupationerna ägt rum på fastlandet men under den senaste tiden har ockupationer även gjorts på Kanarieöarna och de senaste i det idylliska San Agustin på Gran Canaria. Sättet att dra ut på vräkningsprocessen utvecklades i början på 2000-talet när vänsterregeringen hade beslutanderätt i riksdagen. Man motiverade de utdragna processerna med att det inte var rättvist att utlänningar som ägde mängder av bostäder i Spanien stod tomma, medan det samtidigt fanns tusentals fattiga spanjorer som saknade tak över huvudet.

Andersson har glömt raset på aktiemarknaden och istället lyssnat på vd:n. Hans empatiska sätt har lugnat Andersson och han inser att det som han hittills bara läst om i tidningarna nu har drabbat honom själv.

”Vad kan jag göra för att få tillbaka min bostad?” undrar han.

”Du måste själv eller genom ditt ombud så fort som möjligt anmäla brottet till polis eller domstol tillsammans med dina ID-handlingar, lagfart, eventuella hyresavtal eller fakturor på inköp av din bostad. Därefter kan polisen efter domstolsbeslut, agera för att vräka de illegala ockupanterna, alltså oavsett tiden som har passerat sedan ockupationen. Ofta har det visat sig att det kan ta ett till två år innan domstolen utrett en viss ockupation innan de kan ge polisen rätt att vräka husockupanten.”

Andersson tvingar sig att lyssna tålmodigt medan ilskan igen börjar ta över. Han suckar djupt i sin frustration över att inte kunna göra något konkret eller slå till någon.

”Gör nu inget förhastat så att du inte själv åker dit men du kan gärna komma ner så att vi kan tala om vad du kan göra i förebyggande syfte.” Två dagar senare står Andersson utanför en av sina icke ockuperade bostäder i San Agustin.

Vd:n står bredvid honom. Vid ytterdörren håller en låsfirma på med att byta ut enkla spanska lås mot genuina säkerhetslås och inne i bostaden sätter ett vaktbolag upp larm och kamerabevakning. Följande dag ska en firma installera galler för ytterdörren och fönster.

”Din bostad kommer snart att likna Fort Knox. Med nya lås och galler måste en ockupant bryta sig in i din bostad och därmed kan en eventuell ockupant tas direkt fast av polisen eftersom det då är fråga om ett inbrott och ett hemfridsbrott”, förklarar vd:n.

Den olycksdrabbade Andersson har haft två dygn på sig att fundera över sin situation och han säger.

”För mej blir det allt mer uppenbart att trenden måste brytas ifall Spanien inte vill se strömmen av turister vända mot andra intressanta länder som Italien, Grekland, Turkiet, Thailand eller Florida.”

”Vad menar du frågar vd:n?”

”Lyssna nu, jag har gjort en intressant tankelek. Under år 2023 beräknas cirka 15 miljoner människor anlända till Kanarieöarna, främst turister. Tänk om 10 % av turisterna blir skrämda av ockupationshotet och väljer ett annat turistland? För Kanarieöarna skulle det betyda att antalet turister minskar med 1,5 miljoner personer. Om varje turist förbrukar 1000 euro under sitt besök innebär det ett bortfall på 1,5 miljarder euro, bara under ett år. Kan du tänka dej?”

Vd:n nickar. Han har inga bekymmer att förstå Kanarieöarnas beroende av sina turister. Men han vet också att Andersson tänker fel.

”Ditt resonemang haltar”, säjer han. ”Ett par ockupationer mer eller mindre kommer inte att påverka turistströmmarna. Men med nu gällande lagstiftning kommer det ju redan in 15 miljoner resenärer per år. Skulle däremot en lagförändring med stöd från andra EU-länder om en omedelbar vräkning av ockupanter träda i kraft skulle vi plötsligt få en stark ökning av resenärer. Efterfrågan på hotell- och restaurangtjänster skulle skjuta i höjden och priset på bostäder gå upp. Med en ökad turism skulle politikerna kunna ordna med boende för de genuint hemlösa spanska familjerna och därmed kunde polisen med gott samvete vräka de illegala ockupanterna”, säjer han och betraktar låssmeden som överräcker de nya blänkande nycklarna till Andersson. 

Vd:n tror ändå att Andersson snart kommer att få tillbaka sin bostad. Skulle det inte bli så kommer han att överväga om han ändå inte skulle rekommendera Andersson att anlita företag som specialiserat sig på att med mer eller mindre legala medel driva ut ockupanter, de så kallade ”Las empresas de desokupación”. Trots allt är ockupanterna sällan harmlösa familjer som beroende på olyckliga omständigheter förlorat sina hem utan ofta är de våldsbenägna män med en brokig bakgrund.