Text&Foto: Mari Jungstedt

Den norsksvenska konstnären och arkitekten Jeanette Karsten, släkting till den berömde norske koloristen och Skagenmålaren Ludvig Karsten, landade på ön, blev blixtförälskad och lät genast inspirationen flöda. 

Jeanette Karsten är i Sverige kanske mest känd för sin ”Flower cow” som var del av ett välgörenhetsprojekt och som hamnade på Liljevalchs konstmuseum och sedan på den välkända träffpunkten Stureplanssvampen i hjärtat av Stockholm, där den stod till allmän beskådan och fick en och annan besökare att höja på ögonbrynen. Och det är hon bra på, att få folk att förvånas och överraskas av hennes mångsidiga, färgstarka och drömska konst. Jeanette ritar och inreder hus och arbetar dessutom i glas, olja, akvarell, keramik och har ateljé både på Gotland och i Stockholm. Nästa steg är förhoppningsvis att skaffa en på Gran Canaria.

-Vad inspirerar dig som konstnär här på Gran Canaria?

-Havet som alltid är närvarande och som ständigt skiftar karaktär, från grått och stilla ibland, till nästan grönskimrande med kraftfulla, skummande vågor som slår in mot stranden. Även ljuset som blir så påtagligt med kontrasterna mellan vitputsade fasader, knallblå dörrar, färgsprakande blommor och vajande palmer. Och här finns ju också fåglarna.

Nu får Jeanette ett drömskt uttryck i ansiktet.

-Vad är det för speciellt med fåglarna?

-Jo, de här livliga gröna parakiterna som syns mellan palmbladen och vars högljudda

kvittrande hörs ovanför huvudet när man går förbi. De påminner mig om barndomens dagar i min mormors systers Kerstins stora kök i Göteborg. Där hade hon fyrtiofem olika fåglar i burar: det var både gröna och blå undulater, flermönstrade zebrafinkar, färgsprakande dvärgpapegojor och brunvita småsparvar från Afrika.  Burarna stod i fönstersmygar, hyllor, bord och en fågel hade till och med en egen holk. Fåglarna dominerade hela hennes enorma kök och de var som hennes barn, hon fick aldrig några egna. I holken bodde en stor, grå papegoja, Lotta, som satt på köksbordet, drack kaffe ur en kapsyl och åt finska pinnar tillsammans med Kerstin varje morgon. Kan du tänka dig? 

Den sprudlande konstnären fyrar av sitt smittande skratt. 

-Gran Canaria är helt nytt för dig – vilka platser tycker du bäst  om hittills?

-Det är förstås många, ön är helt fantastisk. I San Agustín är det den långa härliga sandstranden jag joggar på varje morgon 

och som liksom aldrig tar slut. Och stranden är så varierande; det finns ju både dramatiska klippor som vågorna kastar sig emot, sedan de blåa och gröna träbåtarna, uppdragna i sanden, med sin patina som väcker fantasin. Vad har de varit med om ute på havet under stormande fisketurer? Därefter breddar sig stranden bort mot de gyllene dynerna ute vid Maspalomas och det är ju som att befinna sig i en öken i Tusen och en natt.  En stor kontrast är de slingriga serpentinvägarna ner genom den oexploaterade Tasartedalen med sina fruktodlingar och den lilla stranden med de stupande stenmassiven nere vid havet. Blåsten i Pozo Izquierdo med de söndervittrade fasaderna gjorde intryck och även de genuina, kanariska kvarteren ovanför hamnen i vackra Arguineguín. Och det gläder ju mig särskilt som norskfödd att den norska Sjömanskyrkan har det absolut vackraste läget ute vid klipporna mot havet. 

Jeanette ler belåtet och drar handen genom det rågblonda håret.

-Vad är det som är speciellt med att vara här på ön och måla? 

-Först och främst är det förstås klimatet – det är helt underbart att kunna sitta utomhus i en tunn bomullskjol och en topp i december. Och sedan för mig som konstnär är det naturligtvis ljuset och alla dess skiftningar. 

-Du är en väldigt mångsidig konstnär; du är både arkitekt, glaskonstnär, akvarellmålare och keramiker – vad vill du helst jobba med här på Gran Canaria? 

-Här är det ju målandet som står i fokus; både akvarell och olja; att måla hus, fasader, natur och olika miljöer. Sedan är jag förstås öppen för allt, det får framtiden utvisa

-Du är ju uppvuxen i en konstnärs- familj och släkt med den kände, norske konstnären Ludvig Karsten.

– hur har det påverkat dig?

-Det har förstås inspirerat mig mycket, båda mina föräldrar är både konstnärer och arkitekter. Som tonåring målade jag till exempel mycket stilleben, pappa var sträng och lärde mig hur jag skulle få fram de olika objektens karaktär; hur mässing blänker, en bordsduk faller eller glittrande vattendroppar på ett blad.

-Och Ludvig då – finns det några likheter i era konstnärsskap?

-Ludvig Karsten var ju en av de stora, norska koloristerna runt sekelskiftet och han var också en av de berömda Skagenmålarna.  Det är nog från honom jag fått min sprudlande färgskala och vi har ofta kompositioner som påminner om varandra. 

-Vad tror du om din framtid på Gran Canaria? 

-Variationen på ön gör att här absolut finns outtömliga möjligheter för en konstnär och eftersom jag ser motiv överallt så hoppas jag att ni ska få se många målningar från Gran Canaria av mig framöver.