Det ståtliga drakblodsträdet Dracaena draco såg jag först i Sydneys Botaniska Trädgård långt borta från sitt hemland, som anses vara Teneriffa.

Tekst: Uno Sand
www.unosand.blogg.se

Icod de los Vinos finns det berömda ”tusenåriga” exemplaret, som troligen inte är äldre än några hundra år gammalt och säkerligen inte heller är det ursprungliga trädet. Nu ser man arten ofta planterad på Kanarieöarna och andra ställen t.o.m. på andra sidan jordklotet alltså.

Drakblodsträdet är mycket nära släkt med liljor; t.ex. sparris och liljekonvaljer, otroligt kanske, men mycket bevisar detta faktum, inte minst den moderna DNA-analysen.

Åldern är svår att konstatera eftersom liljor liksom palmer är 1-hjärt-bladiga växter utan tjocklekstillväxt. Det är därför de har jämtjocka stubbliknande stammar, som alltså saknar årsringar. Barken är jämn och vackert silvergrå. Trädet grenar sig efter varje blomning, vilket möjligen kan vara något att gå efter beträffande åldersbestämningen.

Bladen är meterlånga, tjocka, smala och spetsiga, ständigt gröna och sitter i grenspetsarna.

Blommorna sitter i stora kvastar, är vita, röda eller rosa med gröna ståndarknappar. Blomningen sker vanligen under eftersommaren.

Om stammen skadas eller rispas sipprar det fram en blodröd sav: ”drakblod”, som länge varit prisat för sin magiska kraft. Verkningsfullt eller inte! Drakblod har sålts som medicin på svenska apotek men har numera mest användning till färgning av textilier, marmor och fiolvirke. Som krukväxt kan Dracaenan fungera några år men blir snart för stor i vanliga rum. Fullvuxen blir den 20 meter. 

En ståtlig Dracaenalund finns att beskåda  i Las Palmas Botaniska Trädgård i Tafira Alta, där det givetvis finns mycket annat att se.

Det finns även en gulblommig sort, som i Sydafrika kallas för Mandelas guld. De övriga 4 arterna är alla större än drottningblomman. Den största blir 10 meter hög.  Den som man ofta ser i parker är S. alba (alba=vit), även den härstammande från Sydafrika, där den kallas afrikansk ökenbanan eller vildbanan..Bladen kan bli 2 meter långa och liksom bananens blad trasas de sönder av vinden. Den jättelika blomman är blå med 5 ståndare och vita ytterblad.

 Svensken, linnélärjungen och jönköpingssonen Carl Peter Thunberg har bidragit till vår kunskap om Strelitzia-arterna. Han reste mycket i Sydafrika och förde plantor till Kew Garden i London.

Sir Francis Drake är den som fått ge sitt namn åt denna säregna kanarieväxt.  Han var en fruktad sjökapten, kapare, slavhandlare och politiker i Elisabet I:s 1500.tals- England. Efter många tvivelaktiga bedrifter, när mycket äkta blod rann under hans värja, bl.a. deltog han 1588 i kriget mot Spanien, blev han hjälte i England, men hade ett stort pris på sitt huvud utfärdat av Filip II av Spanien. Drake dog i dycenteri 56 år gammal.