I januari 1983 började 42-åriga Birgitta Borin som reseledare för Ving Resor på Gran Canaria. Hon var ingen nykomling i branschen. Redan i slutet av 1960-talet hade hon tagit sina första steg in i den skandinaviska charterturismens värld, vid en tid då reseledaryrket fortfarande var ungt och mycket måste lösas med improvisation, handlingskraft och personligt engagemang.
För Birgitta skulle reselivet bli långt mer än ett yrke. Det blev en livsstil, en social gemenskap och ramen kring stora delar av hennes vuxna liv.
I 19 år pendlade hon mellan hemmet i Las Palmas och turistorterna San Agustín och Playa del Inglés på södra Gran Canaria. Medan semesterfirande skandinaver anlände till ön på jakt efter sol, värme och några efterlängtade veckor borta från vardagen, var Birgitta en av dem som såg till att förväntningarna infriades.
Hon upplevde hur den södra delen av Gran Canaria förvandlades från ett landskap präglat av dammiga, oasfalterade vägar, byggarbetsplatser, byggkranar och ständigt nya hotellprojekt till ett av Europas mest populära semesterområden.
Samtidigt hade hon ett familjeliv att ta hand om. I Las Palmas väntade maken Pedro och deras två barn, Maria och Miguel. Där hade hon också sin stora vänkrets, inte minst en sammansvetsad grupp skandinaviska kvinnor som hade valt att skapa sig ett liv långt hemifrån. Det var två olika världar, familjelivet i storstaden och den hektiska chartervardagen i söder, och båda ställde stora krav på henne.
När Vings kontor i Las Palmas lades ned efter sju år fick Birgitta och hennes goda väninna och kollega Lissy erbjudande om att fortsätta arbeta på södra delen av ön.
– Nää, köra sex mil varje dag, tänkte Birgitta först.
Men betänkligheterna försvann snabbt.
– Jag har aldrig ångrat det! Den där timmen i bilen fram och tillbaka tillsammans med Lissy har varit guld värd. Vi har ventilerat, diskuterat och skrattat så mycket. Och så kom vi glada och snälla till jobbet, och till respektive hem därefter, berättar hon med ett skratt.
För Birgitta var det just människorna som gjorde reselivet så speciellt. Kollegorna, vänskapen och alla oförutsedda situationer som uppstod när tusentals semestergäster skulle tas om hand.
– Inte en dag var den andra lik! Man visste aldrig vad nästa telefonsamtal förde med sig.
Efter ett långt yrkesliv i charterturismens tjänst hade hon kommit fram till en enkel insikt:
– Det är egentligen inget jobb. Det är ett sätt att leva.
Men historien om Birgitta Borin började långt innan charterflygen fyllde himlen över Kanarieöarna. Den började i en liten by i Hälsingland, där en ung flicka drömde om ett liv långt borta från de svenska vintrarna.
Från Hälsingland till Medelhavet
Det var inte mycket som tydde på att den unga Birgitta från Hälsingland en dag skulle tillbringa större delen av sitt liv under sydligare himmel. Men redan i tonåren hade hon börjat drömma om en tillvaro långt borta från snö, kyla och mörka svenska vintrar.
Birgitta Borin föddes 1941 i Enånger, en liten ort i Hudiksvalls kommun i Hälsingland. Här växte hon upp i en miljö där de flesta kände varandra och där livet gärna följde välbekanta mönster.
Men Birgitta hade andra planer.
Som 20-åring började hon känna att hemorten hade begränsat med möjligheter att erbjuda. Med sin karakteristiska humor förklarar hon beslutet att flytta därifrån med att det knappt fanns några tänkbara friare kvar i bygden.
Lösningen blev storstaden Stockholm.
I den svenska huvudstaden fick hon arbete och flyttade så småningom in på Björkhagens ungdomshotell, ett boende för unga människor mellan 15 och 25 år som antingen studerade eller arbetade. Här bodde flickor och pojkar under samma tak, visserligen med ett strikt regelverk som skulle säkerställa anständiga förhållanden. Men ungdomlig livsglädje lät sig inte utan vidare regleras. Birgitta minns tiden som både rolig och händelserik. Det var liv och rörelse, nya bekantskaper och vänskapsband som skulle bestå livet ut.
Stockholm öppnade en ny värld för den unga flickan från Hälsingland. Men det var inte bara storstadslivet som lockade.
Hon hade länge haft en stark motvilja mot det svenska vinterklimatet. Kylan och mörkret var ingenting för henne. Därför började hon studera spanska, driven av en ganska bestämd föreställning om framtiden.
– Jag skulle ju flytta till Spanien en dag …
Det sades med en övertygelse som så småningom skulle visa sig vara välgrundad.
En biljett till solen
Våren 1963 tog Birgitta det första avgörande steget mot drömmen. På Jungfrugatan på Östermalm i Stockholm hittade hon Ungdomens Resebyrå. Där bokade hon en semesterresa till Marbella på den spanska solkusten.
Det var en tid då charterturismen fortfarande befann sig i sin barndom. För de flesta skandinaver var en flygresa till Medelhavet något nytt och exotiskt. Även om solsemestrar höll på att bli tillgängliga för betydligt fler än tidigare, var det fortfarande förknippat med ett visst mod och äventyrslust att packa resväskan och resa söderut. För Birgitta blev mötet med Spanien en bekräftelse på det hon redan hade känt. Här fanns solen, värmen, språket och en livsstil som tilltalade henne. Hon hade fått smak på något hon ville ha mer av.
Två år senare, 1965, gick semesterresan till Mallorca. Ön höll på att utvecklas till ett av Medelhavets mest populära resmål, och för den unga fröken Borin blev besöket början på ett helt nytt kapitel.
Och som så ofta annars i Birgittas liv skulle tillfälligheter, personliga bekantskaper och hennes egen förmåga att ta vara på möjligheterna föra henne vidare. Hon fick erbjudande om sommarjobb på Hotel California i Palma.
Det som från början var tänkt som en tillfällig vistelse blev början på ett liv i Spanien. Efter ytterligare en sommarsäsong var beslutet fattat. Hon ville stanna kvar. I maj 1966 registrerades Birgitta som utlandssvensk.
Drömmen hon hade burit med sig från Hälsingland hade blivit verklighet.
Mallorca – där äventyret började
Mallorca i mitten av 1960-talet var en plats i snabb förändring.
Nya hotell växte upp längs stränderna, allt fler charterflyg landade på flygplatsen utanför Palma och skandinaviska researrangörer konkurrerade om att erbjuda solsugna nordbor en smak av Medelhavet. För unga människor med språkkunskaper, rätt serviceinställning och vilja att arbeta öppnade sig möjligheter som knappt hade funnits några år tidigare.
Alldeles i närheten av Hotel California, inte långt från det berömda Plaza Gomila, höll danska Spies Rejser kurser för sina reseledare. Det var en spännande tid att befinna sig på Mallorca. Reseledaryrket hade ännu inte blivit den genomorganiserade profession som det senare skulle utvecklas till. Formell utbildning var inte nödvändigtvis avgörande. Betydligt viktigare var förmågan att umgås med människor, tala språk, lösa problem och behålla lugnet när oförutsedda situationer uppstod.
Birgitta hade många av dessa egenskaper. Hon talade spanska, var utåtriktad och hade lätt för att komma i kontakt med människor. Och hon befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt.
Ett erbjudande som förändrade allt
Påsken 1968 fick hon en fråga från Sture Carlberg och Carin Cosio från det svenska busscharterföretaget Resefrämjande om hon kunde tänka sig att köra transfer och ta emot en grupp turister som skulle anlända till Mallorca från Sverige. Flyget, en Air Spain-maskin, hade anlänt till Arlanda i Stockholm med tomater från Las Palmas och skulle nu gå i retur till Mallorca med svenska turister.
För Birgitta var svaret enkelt.
– Det var bara att tacka och ta emot!
Därmed hade reseledaren inom Birgitta väckts till liv. Så när Fredrik Sindahl senare kontaktade henne och erbjöd jobb som reseledare för Sindahl Travel, med huvudkontor på Kungsgatan 75 i Stockholm, svarade hon omedelbart “ja”!
Företaget köpte flygstolar hos det spanska charterflygbolaget Spantax, ett så kallat seat allotment-avtal. Flygbolaget skötte transporten, medan resebyrån organiserade hotellvistelser och försäljning. Spantax hade vuxit till en flotta på omkring 33 flygplan 1969 (med flygplanstyper som Convair 990 Coronado, Douglas DC-8 och DC-10) och trafikerade charterflygningar från bland annat Stockholm-Arlanda till Palma de Mallorca.
Birgittas första uppgift var att ta hand om omkring 30 charterresenärer i veckan.
Det låter kanske blygsamt jämfört med de stora turistvolymer som senare skulle prägla Medelhavet och Kanarieöarna. Men för en ung reseledare utan formell utbildning var ansvaret betydande. Gästerna skulle tas emot, inkvarteras på hotell, informeras och få hjälp med små och stora problem. En reseledare måste vara både värdinna, problemlösare, organisatör och medmänniska. Det skulle visa sig passa Birgitta utmärkt.
Hon hade hittat ett yrke där ingen dag var den andra lik och där människorna stod i centrum. Så småningom fick hon erbjudande om helårsarbete. Från 1971 skulle sommarmånaderna tillbringas på Mallorca, medan vintersäsongerna skulle förläggas till Gran Canaria.
Hon hade lämnat Hälsingland för att slippa de kalla vintrarna. Nu hade hon fått ett arbete som gjorde det möjligt att följa solen året runt. Och på Gran Canaria väntade inte bara nya utmaningar i charterbranschen. Där skulle hon också möta mannen som skulle få den allra största betydelsen i hennes liv. Här skulle hon bilda familj och skapa hela sin framtid.
Gran Canaria – mellan chartergäster och kärlek
När Birgitta Borin kom till Gran Canaria för att arbeta som reseledare i slutet av 1960-talet mötte hon en ö som stod inför en enorm förändring.
Las Palmas hade redan etablerat sig som ett populärt resmål för skandinaviska turister. Längs Las Canteras-stranden låg hotellen som tog emot solsugna nordbor, och på gatorna kring Parque Santa Catalina var det ett myllrande liv av semestergäster, reseledare, hotellanställda, lokala affärsidkare, nyetablerade pionjärer, gycklare och skoputsare.
Men längre söderut på ön höll en helt annan verklighet på att ta form.
Det som några årtionden senare skulle bli ett av Europas största och mest eftertraktade semesterområden bestod fortfarande till stor del av öde, solbrända landskap, dammiga vägar och spridd bebyggelse.
Birgitta skulle få uppleva denna förvandling på nära håll. Och hon skulle bli kvar på Gran Canaria under resten av sitt yrkesverksamma liv.
Pionjärtid med improvisation och handlingskraft
Under de första åren arbetade Birgitta växelvis på Mallorca under sommaren och Gran Canaria under vintern. Men från 1972 fick hon stanna kvar på Gran Canaria och erbjöds helårsarbete. Birgitta kastade sig in i uppgifterna med den självklara inställning som skulle bli ett av hennes kännetecken.
Det var bara att sätta igång.
Här behövdes uppfinningsrikedom, människokännedom och förmågan att hitta lösningar när något gick fel. En av episoderna Birgitta minns från den här tiden handlar om en grupp chartergäster som anlände till Gran Canaria under ganska speciella omständigheter.
De hade fått plats på returflygningen med ett plan som hade transporterat tomater från Kanarieöarna till Sverige. Problemet var bara att ingen hade hunnit ordna hotellrum åt gästerna för den första natten. För en reseledare kunde situationen snabbt ha utvecklats till en katastrof. Men Birgitta valde ett annat tillvägagångssätt. Hon tog emot de förväntansfulla semestergästerna med ett leende och berättade att resebyrån hade planerat en överraskning. De skulle nämligen inte åka direkt till hotellet.
I stället var de inbjudna till en trevlig grillfest uppe hos Antonio i Monte Lentiscal, på resebyråns bekostnad.
Det lät väl fantastiskt?
På så sätt presenterades en akut brist på hotellrum som en extra upplevelse.
Antonio skulle senare bli känd som ”Gris-Antonio”, mannen bakom de populära utflykterna med mat, dryck och underhållning som många skandinaviska Gran Canaria-turister fortfarande minns. Han dök också upp i den svenska filmklassikern Sällskapsresan.
Episoden säger mycket om hur charterturismen fungerade under pionjärtiden. Reseledarna måste ofta improvisera, och skillnaden mellan en lyckad semester och ett allvarligt klagomål kunde bero på ett leende, lite fantasi och förmågan att behålla lugnet.
Spain Tours och ett hotell i ödemarken
Så småningom gick Birgitta över till att arbeta för Spain Tours, ett reseföretag med anknytning till det spanska charterflygbolaget Spantax. Sindal Travel försvann efter hand ur historien.
Själva anställningen hos Spain Tours var karakteristisk för en tid då resebranschen fortfarande var tillräckligt liten för att personliga kontakter skulle kunna öppna dörrar. Birgitta hade avtalat att träffa Spain Tours-chefen Sven-Gunnar över en drink på Hotel Astoria i Las Palmas. Han hade kommit ned från Stockholms kontoret. Innan drinken var urdrucken hade hon fått erbjudande om jobb. Och därmed var hon anställd.
Huvudkontoret låg mitt emot Hotel Santa Catalina i Las Palmas, och det skulle inte dröja länge innan Birgitta blev platschef, med övergripande ansvar för tre unga män: Gustav Dahl på ekonomi, Tommy Tunström på bokning och Ulf Liljeblad med ansvar för personal och logistik. Trivseln var stor, vilket inte minst bekräftas av att alla tre blev hennes nära vänner livet ut.
Under dessa år fick hon också uppleva början på den turistutbyggnad som skulle förändra hela södra delen av Gran Canaria. Som reseledare för Spain Tours åkte hon runt i sin gula Fiat Punto med Spain Tours logga i rödt på sidan, oc hade bland annat ansvar för gästerna som bodde på Hotel Rico Roque, senare känt som Apartamentos Tamaràn, och som på den tiden var det enda hotellet längs hela Avenida de Tirajana i Playa del Inglés.
Det är en bild som nästan är svår att föreställa sig i dag.
Tiden på Trivsel Resor
År 1977 blev Birgitta Borin anställd hos Trivsel Resor, ännu en svensk researrangör som hade börjat anställa sina egna reseledare på Gran Canaria ett par år tidigare. Trivsel Resor grundades av Inge Wallander, tidigare anställd på resebyrån Nyman & Schultz. Sedan 60-talet hade Trivsel Resor vuxit fram från en liten verksamhet på Sibyllegatan i Stockholm till att bli en betydande svensk researrangör.
En kär kollega var reseledaren Agnetha, som på samma sätt som Birgitta hade blivit kvar i Las Palmas efter att ha mött kärleken och bildat familj. År 1977 väntade Birgitta sitt andra barn, sonen Miguel. Under graviditeterna och som nyblivna mammor kunde de två dela på en heltidstjänst på Trivsel Resor, och på så sätt balansera familje- och yrkeslivet.
Också kollegan Lena, som fick jobb som reseledare efter att en kollega av en slump mötte Göran Linder, som var chef för Trivsel Resor, på ett tåg i Stockholm 1975, hör till kretsen av livslånga bekantskaper med ursprung i den tidiga reseledartiden på Gran Canaria.
I 1982 gick Trivsel Resor konkurs, men än i dag håller väninnorna ihop som ler och långhalm, och samtliga bor kvar på Gran Canaria.
De svenska flickorna i Las Palmas
Men livet på Gran Canaria handlade om långt mer än chartergäster, hotellrum och transferbussar. För en ung, självständig svensk kvinna var Las Palmas i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet en spännande stad att leva i. Här fanns en internationell miljö, ett livligt nöjesliv och en ständigt växande grupp unga svenska kvinnor som hade rest söderut för att arbeta i turistbranschen.
Många hade kommit ensamma, men hittade snabbt nya vänner och en social gemenskap som på många sätt blev deras andra familj. Birgitta var en del av detta kompisgäng.
De blonda, självständiga svenska flickorna, som dessutom talade spanska, väckte inte obetydlig uppmärksamhet bland de lokala unga männen. Och flickorna själva hade naturligtvis också sina favoriter. Särskilt intressanta var de unga militärer som tjänstgjorde vid flygbasen i Gando, på den sydöstra delen av ön.
Bland dem fanns en ung andalusier vid namn Pedro.
Han kom från Andújar, en stad i provinsen Jaén i Andalusien, och hade blivit stationerad vid militärbasen på Gran Canaria. Han var utbildad radiotelegrafist och skulle senare få en lång yrkeskarriär inom räddningstjänsten, bland annat ombord på räddningsflyget SAR, en Fokker som opererade i Medelhavet och närliggande länder.
Pedro gjorde intryck på Birgitta. Han var artig, stilig, uppmärksam och uppförde sig alltid exemplariskt. Men det fanns en sak hon inte kunde förstå. Han bjöd aldrig upp henne till dans.
Varför ville inte Pedro dansa?
För Birgitta var Pedros återhållsamhet både gåtfull och en smula irriterande. Hon var van vid att unga män visade intresse, och hon hade själv ett gott öga till den artige andalusiern. Men hur trevlig han än var höll han ett visst avstånd. Till slut fick hon förklaringen genom en bekant.
Pedro trodde att Birgitta var gift. Och det var hon ju, på sätt och vis.
Under vistelsen på Mallorca hade Birgitta tidigare gift sig med svensk man. Äktenskapet hade emellertid blivit kortvarigt och slutat med skilsmässa, i ömsesidig förståelse och respekt. För Birgitta var detta ett avslutat kapitel.
Men för Pedro, som kom från en traditionell katolsk miljö i Spanien under Francotiden, var saken betydligt mer komplicerad.
I dåtidens Spanien existerade inte civil skilsmässa på det sätt Birgitta kände till från Sverige. Ett äktenskap var i princip ett livslångt åtagande. Och en gift kvinna måste man naturligtvis hålla ett respektfullt avstånd till.
Ett långt och lyckelig liv tillsammans
Förhållandet mellan Birgitta och Pedro utvecklades snabbt till något långt mer allvarligt än en sommarromans. De hade funnit varandra i en stad där olika språk, kulturer och nationaliteter möttes, men där traditioner och förväntningar fortfarande kunde vara mycket olika.
Birgitta var en självständig svensk kvinna som hade rest ut i världen för att skapa sitt eget liv. Pedro var andalusier, uppvuxen med spanska och katolska traditioner, och hade funnit sitt arbete på Gran Canaria. Tillsammans skulle de bygga en familj som förenade båda världarna.
År 1975 föddes dottern Maria på Södersjukhuset i Stockholm. Två år senare kom sonen Miguel till världen. Nu var Birgitta inte bara reseledare och en del av den skandinaviska miljön i Las Palmas. Hon var också mamma till två små barn. Familjelivet och arbetet i turistbranschen måste förenas, och det krävde både organisation och flexibilitet.
Så småningom kom beskedet att Birgittas tidigare make hade gått bort, endast 36 år gammal. Den sorgliga nyheten fick också en oväntad praktisk betydelse. Eftersom Birgitta nu hade fått status som änka öppnade sig en möjlighet för henne och Pedro att ingå ett formellt äktenskap i den katolska kyrkan.
Även om de två hade valt varandra för länge sedan.
Mellan två världar
Gran Canaria blev familjens fasta hem, men Birgitta förlorade aldrig kontakten med Sverige.
Hon hade skapat sig en tillvaro där två kulturer möttes. Barnen växte upp med både svenska och spanska rötter, och kontakten med familjen och hemorten i Hälsingland förblev viktig. Inte mindre viktig var familjebanden till Pedros hemort och familj i Andújar i Andalusien.
Samtidigt utvecklade Pedro sin karriär inom den spanska räddningstjänsten. Genom åren skulle han samla omkring 7 500 flygtimmar ombord på SAR-räddningsflyget, under uppdrag i farvattnen mellan Kanarieöarna och Medelhavet. Medan Pedro hade sitt arbete knutet till flygbasen och räddningstjänsten fortsatte Birgitta i en turistbransch som växte i allt snabbare takt. Det var en hektisk tillvaro, men också ett liv fyllt av människor, vänskap och upplevelser. För Birgitta var Gran Canaria inte längre bara en plats där hon arbetade några månader om året. Ön hade blivit hennes hem. Här hade hon funnit kärleken, bildat familj och skapat ett stort nätverk av vänner.
Och här skulle hon också få uppleva några av de mest händelserika åren i den skandinaviska charterturismens historia.
Et helt liv med Ving Resor
När hon i januari 1983 började hos Ving Resor var hon redan en erfaren kvinna inom resebranschen, med ingående kunskaper om både Gran Canaria, människorna och branschen.
Birgitta minns fortfarande sin allra första transfer för Ving Resor 1983. Hon var 42 år och skulle köra en buss full med semesterfirare från Las Palmas till flygplatsen. Innan gästerna steg av fick de fylla i ett formulär där de kunde betygsätta sin semester. Till Birgittas stora förskräckelse skrev flera att de tyckte att ”Ving Guiden” var alldeles för gammal.
– Jag blev helt knäckt! Visst hade jag fyllt 42, men jag kände mig fortfarande ung och vital!
Tillbaka på kontoret frågade chefen Marianne Garcia hur transfern hade gått. Birgitta berättade nedstämt att gästerna tydligen tyckte att hon var för gammal.
Marianne brast ut i gapskratt! Det var ju inte Birgitta de klagade på, utan Vings lilla informationshäfte som delades ut till gästerna vid ankomsten – Ving Guiden – som behövde uppdateras!
– Vilken lättnad! Jag fick behålla jobbet och Ving fick skaffa en ny guide!, skrattar Birgitta åt minnet.
Hon var 42 år gammal och stod inför ännu ett nytt och innehållsrikt kapitel i livet. Det skulle bli 26 år med Ving, tusentals semestergäster, otaliga utmaningar och en kollegial gemenskap som hon fortfarande har stor glädje av.
Där det nu ligger hotell, lägenhetskomplex, restauranger, butiker och ett omfattande nät av gator fanns det på den tiden bara ett ensamt hotell omgivet av ett torrt och nästan öde landskap. Ingen sammanhängande turiststad. Ingen livlig shoppinggata eller några köpcentrum. Ingen ändlös rad av hotell och semesterlägenheter.
Bara solen, den torra jorden och de första tecknen på det som skulle komma. Birgitta Borin befann sig mitt i början av en utveckling som skulle förändra Gran Canaria för alltid.
Under åren som följde växte nya byggnader upp i en takt som knappt gick att föreställa sig. Hotell, bungalowanläggningar, vägar och köpcentrum bredde ut sig över landskapet. Allt fler charterflyg anlände med turister från Skandinavien och resten av Europa. Det som hade varit ett nästan obebyggt område längs Maspalomas kust förvandlades gradvis till en internationell semesterstad.
Och när hon senare började hos Ving Resor, pendlade hon i 19 år mellan Las Palmas och turistorterna i söder. På så sätt fortsatte hon att följa förvandlingen från första parkett. På vägen till arbetet passerade hon ständigt nya byggarbetsplatser, anläggningsmaskiner och rader av byggkranar. Dammiga vägar ersattes av moderna trafikleder, och nya semesteranläggningar reste sig där det kort tid tidigare knappt hade funnits någon bebyggelse. Hon var inte bara vittne till utvecklingen. Genom sitt arbete med att ta emot och hjälpa skandinaviska semestergäster var hon också en del av den.
I dag är Birgitta Borin sedan länge pensionär. Hon är änka och har fått klara sig i nästan tio år utan sin älskade Pedro. Hon har flyttat till södra Gran Canaria och bor, ironiskt nog, i en lägenhet mitt i det som en gång var Ving Resors stolthet, nämligen SunWing Monte Rojo.
Hon har sin son med familj i Barcelona och sin dotter med familj på Fuerteventura. Själv är hon omgiven av goda minnen och många av samma svenska kollegor som hon en gång inledde sin karriär i resebranschen tillsammans med, och som fortfarande finns vid hennes sida.
Hemma i Hälsingland har hon köpt sig ett torp där familj och vänner samlas på sommaren och på så sätt skapar nya minnen tillsammans.
