Miss Palomas är en kvinna i sina bästa år, som unnar sig själv att vistas på Gran Canaria några månader vår och höst. Här har hon hittat sitt paradis. Övrig tid på året bor hon i Stockholm och har, som hon själv kallar det, uppnått “passionsåldern”. På Gran Canaria går hon ut och äter nästan varje kväll, utom när något av hennes favoritprogram visas på svensk TV.
Miss Palomas har lätt för att få vänner, men trivs även med att vara ute på egen hand. Hon är äventyrlig och älskar att betrakta människorna i sin omgivning. När man frågar henne hur gammal hon är, svarar hon, femtioplus. Osäkert dock hur mycket plus. Vem vet. Kanske sitter Miss Palomas bredvid dig när du går ut och äter ikväll.
Under mina år som återkommande besökare på Gran Canaria, har jag konstaterat att öns invånare är en färgsprakande ”mosaik” av människor, som vistas olika länge på ön. Där finns den vanlige turisten (stannar 1–4 veckor), långliggaren (från 5 veckor till 6 månader), recidensia (personer med permanent uppehållstillstånd som flyttat till ön) och så förstås öns egna urinvånare, kanarierna.
Till Gran Canarias sydkust, lockas årligen turister från i första hand Europa. Jag har lagt mig till med nöjet att, lite på avstånd, betrakta mina medmänniskor. Inte för att jag är särskilt nyfiken. Bara genuint intresserad av folk och vad som styr deras beteenden.
Under promenader på stranden, möter jag ofta många intressanta individer. Som till exempel den rödhåriga kvinnan, klädd i en stor solhatt av halm, fotriktiga sandaler, gröna shorts och lila t-tröja. Tröjan var säkert inköpt direkt från någon av dessa kinesiska postorderföretag, gissade jag, med tanke på de dåliga sömmarna. Ändå var hon tjusig på något sätt i sin utstyrsel. Hatten fick hon ideligen ta tag i, då vinden hade en förmåga att vilja placera den överallt utom på hennes huvud.
En annan person hade spanat in sin speciella favoritplats på stranden och la ut handduken långt innan solen gick upp och vaktade sedan platsen som om det gällde en OS-final i beachvolley.
Andra smörjde in sig så noggrant med sololjan att det doftade kokos över hela San Agustin.
En annan kategori som är enkelt att känna igen är den typiske norrmannen som sticker ut från mängden genom att trots värmen, ofta vara iförd en praktisk ryggsäck, ständigt redo för att ge sig ut ”på tur”. När jag frågade en norrman jag känner varför han släpade på en ryggsäck, avslöjade han att han var på väg till en av de stora livsmedelsaffärerna i San Fernando, där det är billigt att handla. Ryggsäcken gjorde det enklare för honom att bära hem varorna.
Jag har mött många ”förstagångsbesökare”, som sagt sig vilja ge sig ut på jakt efter det riktigt ”genuint kanariska”, det vill säga, se var urbefolkningen bor samt hur riktig kanarisk mat smakar. Jodå jag var den personen själv en gång i tiden även jag.
Ändå, när turisterna väl sitter där på restaurangen, beställer de in hamburgare, entrecote med pommes frites och Bea, eller en pizza med ananas för att få det att kännas något mer sydländskt.
Turisterna köpte gärna med sig hem skålar i keramik från någon av marknaderna, men glömmer bort att läsa märkningen på undersidan, där det i stället för ”handmade in Gran Canaria”, mycket väl kan stå, ”Made in China”.
Missförstånd hör förstås även det till vardagshändelserna. Tänk så många gånger jag råkat höra någon som försöker sig på, att på knackig spanska, göra en beställning? Det kan faktiskt vara rätt underhållande att lyssna till.
En klassiker var när några svenska killar skulle beställa in ”dos cervezas” men på det sätt turisterna uttalar spanskan, uppfattades som ”dos sangrías”. In kommer, i stället för två öl två stora karaffer sangria. Personalen log vänligt, överseende och muttrade något om, ”guiris” (utlänningar) när de trodde att ingen hörde på. Allt detta i onödan då kanarierna för det mesta har menyerna på alla skandinaviska språk.
Många turister – särskilt de äldre – älskar att småprata. De berättade gärna om vädret hemma, barnbarnen, sjukdomar och jämför priser på kaffe mellan Sverige och Gran Canaria. Ofta leder samtalen till vänskapsband för hela livet. Det är något märkligt vad värmen och det sköna klimatet gör med oss. På sandstranden, poolkanten eller för den del nudiststranden, är alla lika. Företagare, direktörer, fabriksarbetare, butiksbiträden eller författare, spelar ingen roll. I badkläder eller nakna, har vi inga titlar, vilket är både befriande och sunt, tänker jag, trots att måste erkänna att jag blir både glad och smickrad när någon känner igen mig. Fast jag går inte till nudiststranden. Där känner jag mig inte särskilt bekväm.
Vid lägenhetshotellet som jag tidigare bodde på, innan jag hyrde en egen lägenhet, förekommer också några invanda mönster. Så snart stamgästerna infunnit sig för säsongen, är det några som punktligt, klockan elva, varje förmiddag infinner sig vid poolbaren.
Det startar med att några av herrarna tittar på varandra och säger:
– Vad säger du? Nog är det väl dags nu?
– Jo, klockan är väl elva”, svarar den andre, trots att klockan bara är kvart i.
Med stadiga steg går de raskt mot poolbaren och beställer öl. De åtföljs strax av fler törstiga.
Där har vi också det återkommande paret, som tar fram Yatzyspelet och snurrar tärningarna rutinerat över ett plastbord som står uppställt mellan deras solstolar. De för noggrant protokoll över vem som vinner. Förloraren får antingen diska eller bjuda på middag, ”killgissar” jag.
Jag tror att vi långliggare är lyckligast under de perioder som det inte är sport- eller påsklov i Sverige. Under den tiden är det stoj och stim med bollar och badringar, trots att det står tydligt angivet på en skylt att det är förbjudet att använda sådana leksaker i poolen.
Jag brukar känna mig som en slags ”Ove” när jag påpekar detta för barnens föräldrar. (Ni vet han i filmen ”En man som heter Ove”). Trots att jag gillar barn, vill jag kanske inte alltid ha andras ungdomar runt omkring mig.
Ibland har jag mötts av förståelse, påhejad i smyg av andra ”passionärer”. (Det kanariska namnet för pensionärer, påhittat av mig själv)
Där emellan brukar det vara lugnt. Förra påsken var där några barnfamiljer med minst tre synnerligen aktiva barn var.
Jag kunde inte undvika att höra när två av mammorna talade med varandra om hur de struntat i skollärarens ord om att det är förbjudet att ta ledigt mellan loven. ”Det är ju så mycket billigare att resa när inte alla andra gör det, säger den ena mamman, samtidigt som hon tar av blöjan från ettåringen och låter denne doppa sig tillsammans med henne i poolen. När hon slutligen lyfter upp den lilla söta bäbisen, kommer en strid stråle från gullungen, som gör att jag tappar lusten att bada i poolen. I alla fall den dagen.
En kvinna påpekar vänligt att det finns en barnpool för just dessa små varelser, men mamman bara ler oförstående. Hennes guldklimp ska minsann kunna bada tillsammans med sina tre äldre syskon.
Jag försöker gilla läget och bestämde mig för att ta en promenad i stället för att bada och gick i rask takt i riktning mot Playa del Inglés. Det är en fin promenadväg med havets brusande vågor på den ena sidan och ett härligt vimmel av människor på gångvägen.
Jag gick upp för trapporna vid Tropical centrum, stolt över att vid det här laget, klara av alla trappstegen (de är väldigt många) utan att bli det minsta andfådd.
När jag passerat Tropical fick jag syn på en staty som jag vet att jag gått förbi flera gånger men aldrig riktigt lagt märke till.
Jag kunde konstatera att nästan ingen annan lägger märke till den heller. Ingen stannar till för att betrakta skapelsen, trots att den är riktigt vacker. Eller i alla fall unik i sitt slag.
Lite längre fram efter gångvägen fick jag se hur alla stannade upp och tog fram sina mobilkameror. Vad kunde det vara för ett konstverk tro? Äntligen något som berörde. Kanske skulle jag få se något nytt.
Jag skrattar för mig själv när jag upptäckte vad det var som fångat alla människors uppmärksamhet.
Vad var det då för ett konstverk? Var det Picasso, Rembrandt, Monet, eller någon ny spansk artists okända verk? Nej inte alls. Det mest fotograferade verket är i själva verket skylten som växlar mellan datum, klockslag och TEMPERATUR. Så fort den slår om till 28 grader, tar alla ivrigt fram sina telefoner och fotograferar. Detta som ett bevis eller kanske en trofé över att de faktiskt befinner sig på Gran Canaria. Bilden messas antagligen hem till frysande arbetskamrater eller släktingar i Sverige.
Så gjorde även jag. Därefter klickade jag i väg bilden till min väninna i Sverige och skrev: ”Så här varmt har jag det. Hur är det hos dig?”
Svaret kom nästan omedelbart:
–Jag har redan börjat packa…
Oavsett om du söker lugn och ro, solar i timmar eller är på ön för att leva ett hektiskt nattliv, lämnar varje turist sina egna spår i sanden. Och det är just detta myller av personligheter som gör min vardag så underhållande. Solen, vindarna eller i sämsta fall Caliman, får styra agendan för dagen.
Det händer något varje dag i San Agustin.
Miss Palomas påminner om den svenska författarinnan Lotta Holmgren från Stockholmsområdet. Hon tillbringar mycket tid på Gran Canaria där hon skriver sina böcker, som förvånansvärt nog kan ha eller inte ha en koppling till ön. Hon skriver också noveller för svenska tidningar.
Kontakt; [email protected]
