Miss Palomas

Kära dagbok!

Det kostar på att besöka alla fantastiska restauranger på Gran Canaria. I går var jag på en liten restaurang i San Agustin centrum som hade en ung, lovande talang som sjöng och spelade medan vi njöt av den goda maten. Det blev räkor i vitlök, lårkycklingfiléer med tillbehör och avslutningsvis glass. Mina vänner åt köttgryta. 

Som sagt, det kostar på. Någonstans tar alla kalorier vägen, även om jag försöker blunda för dessa och i stunden bara njuta. Den bästa medicinen, för min egen del, är långa, sköna promenader. 

Sagt och gjort. Trots en stekande sol begav jag mig ut. Målet för dagen var att nå fyren Faros, som ligger i slutet av sanddynerna. Jag hade läst i Dag& Natt att där utspelat sig flera böcker. Bland annat romanen, Inga tårar för Doris, av Lotta Holmgren. Jag letade upp mina bästa sandaler och tog på mig bikinin under linnet och shortsen. Den tjusiga hand-väskan, som jag köpt några dagar tidigare i Tropical centrum, fick stanna hemma och för dagen ersättas av en midjeväska i skinn. Det är skönt att ha händerna fria när jag promenerar. I sista minuten smörjde jag in kroppen med solskyddsfaktor 30, för säkerhets skull. 

Jag startade vid bostaden i San Agustin och fortsatte i riktning mot Tropical. Redan när jag kommit upp för den långa trappan i Playa del Inglés, hade jag säkert gjort av med tillräckligt många kalorier för att ha uppnått dagens kvot, men jag hade bestämt mig för att gå längre och fortsatte framåt. För att komma ner till Maspalomas sanddyner, kunde man välja att åka hiss, eller att ta trapporna. Jag valde hissen.

Från hissen kom jag ut till några butiker och restauranger. Efter att ha passerat ytterligare en trappa, möttes jag av en lång rad av butiker, tatuerare och till och med fotvård där man kan stoppa fötterna i akvarium med små fiskar. Aldrig i livet att jag tänkte testa detta, tänkte jag förfärat när jag passerade förbi. 

Jag tog av mig sandalerna för att njuta av att få sand mellan tårna. Dessvärre riskerade jag även att få brännskador under fötterna. Sanden var nästan olidligt varm, vilket gick över så snart jag satte ner fötterna i vattnet. Det kändes ljuvligt att strosa där i kanten av Atlanten. Äntligen. Detta borde jag ha gjort för länge sedan, tänkte jag och fortsatte framåt.

Jag såg mig omkring. Folk praktiskt taget vallfärdade i riktning mot Faros och jag följde strömmen. Först passerade jag familjer som badade och solade. Härligt, tänkte jag. 

Plötsligt står en spritt, spångandes, naken man i sjuttiårsåldern framför mig. Som den naturligaste saken i världen visade han upp sig i hela sin nakenhet inklusive sin ”dingeling” till allmän beskådan. En blottare var min första tanke som jag snabbt fick revidera, då stranden inte bara bestod av en ”blottare”, utan minst tjugo. Även ”blotterskor” gick där som gud hade skapt dem, där begreppet svalor som häckar var bara en susning. Här var inte bara lätta svalor utan snarare di kossor som slutat att amma, som visade upp sig i all sin prakt.

Här fanns manliga könsorgan i alla storlekar och tillstånd. Med piercing och guldkedjor, liksom kvinnor, även de med piercing på intima ställen. Ja jösses, tänkte jag. En annan kvinna som passerade såg min förfäran och upplyste mig vänligt om, att den här delen av stranden var avsedd för nudister. Det borde jag ju naturligtvis förstått. Jag var bara inte beredd att komma i nästan närkontakt med all denna nakenhet och tänkte att de blir nog annorlunda bara jag kommer lite längre fram på stranden. Men oj vad jag bedrog mig. Någon hade satt upp ett sorts vindskydd en bit bort. I detta försvann två män med tydlig avsikt vad de tänkte ha för sig. Rörelserna därifrån var så kraftiga att till och med tältduken reste sig. Där fanns även straighta par som rusade ut i vågorna tillsammans. Både med och utan badkläder. 

Jag fortsatte vidare i vattenbrynet och såg en person dra fram en pistol. Ganska snart förstod jag att det var ett filmteam som tydligen spelade in en westernfilm. Kameror var uppställda från två håll. Skådespelarna var klädda i cowboykläder och pistolhölster och hade till och med en häst. Vilken kontrast till nudisterna, tänkte jag. De befann sig så pass lång in på sanddynerna att jag inte behövde gå någon omväg. Det gick fint att smita förbi. Fast visst hade det varit roligt att få vara med i en och annan scen men ingen kom och erbjöd mig någon roll. Kanske en annan gång, tänkte jag optimistiskt. Får väl köpa mig en cowboyhatt. 

Äntligen var jag framme vid Faro. Jag drog fram min medhavda matsäck. Läskedrycken var kall tack vare kylklampen, liksom smörgåsen med lax som smakade finfint. Jag satt där och vilade en bra stund och funderade över om jag kanske skulle ta bussen tillbaka. Det kändes dock en aning fegt med tanke på alla de kalorier som skulle hoppa av mig om jag även promenerade hem.

Sagt och gjort. Samma väg hem. Inte fullt så många nakna kroppar den här gången, men nu var jag beredd. Jag är verkligen inte pryd. Tro för all del inte det. Trots detta var det tillräckligt många för att det skulle vara minst en för mycket för min smak. Visst har jag förståelse för de som vill njuta av att bada nakna. Bara de värsta exhibitionisterna kunde vara något diskretare och inte nästan vifta med könsorganen mitt framför oskyldiga damer som mig. 

Kan inte hjälpa att jag känner mig en aning obekväm med detta. Som till exempel mannen som ställde sig och flinade och gjorde propeller-rörelser med Petter Nicklas när jag passerade. Förmod-ligen tyckte han det var roligt och kanske inte hade haft någon helikopter när han var liten, tänkte jag. 

Kanske raljerar jag lite och kanske fyller nudiststranden sin funktion för de som älskar nakenbad, vilket jag har förståelse för. En del av det som försiggår där bland sanddynerna kan man dock diskutera om det verkligen är okay. 

På vägen tillbaka stannar jag till bland butiker och barer och hade hunnit bli så pass törstig att jag stannade till och tog en öl på en av serveringarna. En trubadur spelar upp några låtar av Bob Dylan och jag får den där sköna känslan över mig som oftast inträder när jag är här nere i paradiset på Gran Canaria och tänker att det ändå är fint med en ö där (nästan) allt är tillåtet och människor, trots många olika nationaliteter och olikheter, kan leva här i frid, fred och vänskap. 

Undrar om jag skulle våga mig på en piercing, tänker jag rebelliskt på hemvägen, men bestämmer mig för att avstå.