Tekst: Bente Storsveen Åkervall
Mail: [email protected]

Rykten har florerat länge, men nu är det tyvärr ett faktum att den svenska kyrkan i San Agustín läggs ned, åtminstone i den form vi känner den idag. Det kommer att bli en chock för alla dem som utan att veta om det, kommer att finna tomma lokaler när nästa turistsäsong börjar i höst. ”De som tror på Gud den allsmäktige kommer fortfarande att ha ett kyrkorum att samlas i”, försäkrar Svenska kyrkans talesperson från Sverige. Det kan finnas en mindre lokal i ett köpcentrum, eller möjligen under en tid i en katolsk kyrka, men det är upp till det lokala kyrkorådet.   

Det är viktigt att hålla ett öga på olika inlägg på sociala medier, får vi veta. Den utländska kyrkan, oavsett om den är svensk eller norsk, har en mycket speciell plats i människors medvetande. För oss som bor utomlands har utlandskyrkan varit som ett fast ankare i våra liv. En plats där hemtraditioner, sånger och högtider vårdas och upprätthålls. En plats där blivande mödrar och barn med dubbelt medborgarskap kan känna tillhörighet till moderlandet, en känsla av gemenskap och en känsla av tillhörighet.

Du kan ta med barn som ska döpas och ungdomar som ska konfirmeras. Det är så viktigt för Svenska kyrkan idag att tala om sin församling, det vill säga de som är trogna kyrkobesökare och betalar en årlig avgift för att få tillhöra en gemenskap av troende. Men jag tycker att Svenska kyrkan ska vara stolt över alla andra som så tydligt har visat sitt förtroende för dem som institution genom åren, genom att troget besöka ett café, en föreläsning, ett hantverksmöte, en jultradition, en skolavslutning eller ett musikarrangemang. Många som bor på Gran Canaria, eller besöker Gran Canaria, lockas av den atmosfär och gemenskap de funnit i Svenska kyrkan i utlandet, utan att nödvändigtvis prioritera det religiösa. Utlandskyrkan är som ett medborgarhus, där hög tolerans och bred förståelse ska råda. Före pandemin (2017 och 2018) anlände 350 000 svenskar till Gran Canaria. Förra året kom 233.000 svenska turister och därtill ett okänt antal permanentboende. Det finns många anledningar till att man väljer att dricka sitt kaffe, äta sina våfflor eller kanelbullar i kyrkans cafeteria. Inte minst för att kanelbullarna i Svenska Kyrkan, som bakats under många år under ledning av Tina, har blivit vida kända.

När vi för ca 25 år sedan kom till Palma de Mallorca med vår 5-åring förvandlades hans ögon till stora tefat när han såg den vackra katedralen i Palma.

– ”Den är vacker”, sa hans pappa.

– ”Wow, wow, wow, … de bakar säkert många kanelbullar där”, svarade pojken och tänkte på den svenska kyrkan på Gran Canaria.

Men som tur är finns det mer än kanelbullar som frestar. ”Ensamhet” är ett annat nyckelord. Människor som vill umgås med andra, som bara vill ha ”någon att prata med”, det är väldigt trevligt om kyrkan finns där för dem. Kyrkan, som förmedlare och förkunnare av välgörenhet, bör föregå med gott exempel när det gäller att ta hand om människor. Jag har alltid haft ett outtalat krav på kristna människor. Ett krav på att vara bättre än resten av oss. Och varför är det så? Jo, ända från söndagsskolan som jag hängivet deltog i som barn fick vi lära oss att Gud var stor, generös och hade en outtömlig mängd välgörenhet att ge. De som fann sin väg i tro skulle inte förgås utan få evigt liv. Även för dem av oss som aldrig blev helt övertygade var vi ändå imponerade av dem som hade hittat ”hem”, de som hängivet lade sina liv i Guds händer. Jag har alltid tänkt att de måste ha funnit en lycka, en kärlek och en frid som andra inte har funnit. Samtidigt ställde det större förväntningar på dem. Man kunde nästan se det på utsidan, hur lyckliga de var.

Lyckligare och mer nöjda än andra människor. Återigen, denna lycka borde ge dem energi, frånta dem all själviskhet och avundsjuka, utrusta dem med generositet, tålamod och välvilja! Det är därför det är så otroligt lätt att bli besviken på kristna människor, eftersom förväntningarna på dem överträffar de krav vi ställer på andra. I själva verket borde de visa oss i sina dagliga handlingar varför det är bättre att ha hittat ”hem” hos Gud än att stå utanför och titta in. Avdelningschefen för Svenska kyrkan i utlandet berättar för Dag&Natt att Svenska kyrkan i utlandet, till skillnad från den norska sjömanskyrkan, är en självständig organisation där varje enhet är ansvarig för sin egen verksamhet. Enligt honom är den gemensamma nämnaren för alla församlingar i Svenska kyrkan densamma: gudstjänst, diakoni, undervisning och mission, oavsett om man befinner sig i Sverige eller på Gran Canaria. Den utländska kyrkan (dvs. i Sverige) finansierar endast personal till församlingen, men att församlingen genom sin kyrkoherde (den präst som är arbetsledare och ansvarig för verksamheten) är överordnad sin verksamhet. Han berättar vidare att på grund av församlingens begränsade ekonomi har man beslutat att de ska få hjälp att hyra lokaler för att hålla gudstjänster. Men där verkar det också som om gränsen går från högsta nivå i Sverige. Varför har det blivit så här?

Svenska kyrkan har funnits på Gran Canaria i över 50 år, först i Las Palmas och senare i San Agustín. Präster har kommit och gått, konfirmationsledare, diakoner, kyrkomusiker, hemmafruar och en och annan volontär. Har någon varit för kortsiktig i sitt tänkande, har någon varit för frikostig med pengar? Har framtidsplaneringen varit helt frånvarande? Kaféverksamheten har varit själva hjärtat i kyrkan, även om kyrkan själv aldrig har velat erkänna detta. Av någon märklig anledning har man förnekat det icke-religiösa faktum att de fluffiga kanelbullarna och det svarta kaffet ofta har varit mer attraktiva än Gud själv. Att människor har funnit mer glädje i samexistens, och större trygghet i gemenskapen än i själva budskapet, är inget man har velat tala högt om. Därför har man alltid hållit tillbaka önskan att utöka caféutbudet, som om det vore något att skämmas för att kombinera det kommersiella med det religiösa. Men nu har detta faktum tvingats fram från högre ort i Sverige. För även om det som händer med Svenska Kyrkan på Gran Canaria är ganska diffust, så finns det ett tydligt krav på att tjäna egna pengar för att finansiera den fortsatta verksamheten på Gran Canaria.

Det betyder i klartext att om kyrkan inte skall förlita sig på församlingens kollekter och allmänhetens allmosor, då får man helt enkelt driva en butik! Det verkar så rationellt, även om det kanske inte är i Guds smak! För en utlandskyrka som skall samla det svenska folket utomlands, vare sig det är troende eller sökande, ungdomar, barn, ensamma, ateister eller sjömän, krävs en permanent och synlig plats. Inte bara en plats där prästen kan läsa bibelverser och församlingen knäppa händerna. Utan en plats för alla med svensk anknytning. En plats för förståelse och värme. ”Någon att prata med”, som alltid har varit utlandskyrkornas slogan. Och så kommer vi till det viktigaste, i alla fall för mig.  Det outtröttliga arbete som utlandskyrkorna gör i mötet med dem som befinner sig i en särskilt svår situation när de är på Gran Canaria. Det kan vara ett obehagligt möte med sjukvården, ett försvinnande, en olycka, ett dödsfall eller någon annan utsatt situation. Då har kyrkan visat på dygderna barmhärtighet, medkänsla och medmänsklighet, som kanske nämns i Bibeln för att beskriva Guds natur, men som mest handlar om att finnas där för andra när de behöver det som mest. I mina ögon har detta kanske varit det största av allt. När kyrkans erfarna medhjälpare tar hand om människor som befinner sig i oväntade och mycket krävande situationer.

När kyrkans erfarna hjälpare tar hand om människor som befinner sig i oväntade och mycket krävande situationer. När de förbehållslöst öppnar dörrar och omfamnar, så att andra kan få stöd genom svårigheter. Hemma i Norge och Sverige hör vi allt oftare om kommuner som aktiverar ”krisgrupper” när stora tragiska händelser inträffar. Det är en grupp människor med olika kompetensområden som rycker ut för att ge tröst, förklaring, information och trygghet i närområdet. Här på Gran Canaria lämnas de olika nationerna åt sitt öde, inte minst på grund av språkbarriärer, men naturligtvis också på grund av kulturella skillnader. Det är därför kyrkan är så otroligt viktig. Den är nära människorna, och den finns där den behövs, på ditt eget språk och med din egen kulturella förståelse. Även de som inte är religiösa dras till kyrkan när stora kriser uppstår. Det ska kyrkan vara stolt över! På Gran Canaria finns det egentligen ingen annan än kyrkan som kan hjälpa oss skandinaver när något händer. En researrangör ger dig förhoppningsvis det du har rätt till, liksom ett försäkringsbolag. Konsulatet har starka riktlinjer för vad de kan hjälpa till med, men ingen av dem kommer att kunna öppna en famn, tända ett ljus och servera dig en nybakad kanelbulle med kaffe.

Ingen kommer att kunna möta dig med vuxen erfarenhet och välvilja, ingen kommer att kunna stödja dig i sorg och förtvivlan på samma sätt som utlandskyrkan har gjort i århundraden. Den norska kyrkan i utlandet kallas för en sjömanskyrka. Det är inte svårt att förstå hur det namnet kom till. Innan charterturismen uppstod var det mest sjöfolk som reste på de sju haven och sällan hade kontakt med sitt hemland. Det är lätt att föreställa sig hur välkommet det måste ha varit för en ung människa med stor längtan, att komma in i en sjömanskyrka där doften och människorna gjorde avståndet till hemlandet så mycket mindre. Att vara långt hemifrån präglas inte bara av en äventyrskänsla utan naturligtvis också av en stor sårbarhet. Idag har vi tekniska hjälpmedel som gör att avståndet till hemmet känns kortare när vi reser. Men tekniken skapar också avstånd. Att slå ett telefonnummer, ett journummer till en okänd person kan vara ett stort hinder för många människor. Och ju äldre vi blir, desto mer behöver vi ett ansikte, en mänsklighet som lägger sig som en varm sjal runt våra axlar, ett behov av att bli sedd och en tröstande stund av nära kontakt.

Dag&Natt får bekräftat från chefen för ”Svenska kyrkan i utlandet” i Sverige att församlingen på Gran Canaria själva måste betala för den nuvarande lokalen om de vill behålla den, vilket är en fråga för det lokala kyrkorådet att besluta om, hävdar han.  ”Och när vi kontaktar det lokala kyrkorådet får vi veta att ekonomin är så dålig att lokalen har sagts upp”, säger han och tillägger att deras ekonomi har blivit mycket mer ansträngd efter ett stort medlemstapp och att 32 utlandskyrkor har en begränsad budget att fördela. Det säger sig självt att man måste sälja många kanelbullar för att bekosta en kyrkobyggnad om välgörenheten från Sverige tar slut! Det som blir allt tydligare är att den svenska kyrkan på Gran Canaria får klara sig själv och måste drivas som ett vanligt företag för att kunna betala sin personal, uppmuntra volontärer och på så sätt fortsätta sitt uppdrag på Gran Canaria. Och det kan inte ett lokalt kyrkoråd bestående av svenska pensionärer utan förankring i det spanska samhället göra. När den svenska kyrkan i San Agustín lägger ner sin verksamhet är det många som kommer att få problem. Inte bara församlingen, som i bästa fall kan hyra ett kyrkorum för sina gudstjänster. Men jag tror inte att researrangörerna förstår vilken typ av grund som kommer att gå förlorad?

Det är ingen hemlighet att kyrkan har varit en bra resurs för unga reseledare när sorgliga och desperata situationer har uppstått. De har kunnat ringa kyrkan när barn är i fara, när det förekommer våld i hemmet, oväntade dödsfall, olyckor, alkoholmissbruk och mycket, mycket mer. Kyrkan har helt enkelt varit researrangörernas kristeam. Jag skulle också vilja säga att den svenska ambassaden och konsulatet har haft otaliga timmar av samarbete med kyrkan. Nu behöver den svenska kyrkan i San Agustín en krisgrupp. Var finns de och vilka är de? I mars fick vi bevittna en fantastisk vårkonsert i Templo Ecumenico i Playa del Ingles. Den svenska kyrkokören sjöng under ledning av Tomas Bergström. Tidigare kantorn Ulrika Törnros fanns också på plats vid pianot tillsammans med delar av Las Palmas kammarkör. ”Det var så vackert. Det var vackrare än jag någonsin har hört. Det är klart att det sammanfaller med många gyllene strupar, men också bra musikaliska ledare som har skapat något unikt med den svenska kören. Det finns också en glädje och stolthet i deras framförande som tar den musikaliska upplevelsen ännu högre. Det är samma kör som sjunger in julen, leder in Santa Lucia till kröning och hälsar vår och höst välkomna med musikalisk glädje och vacker sång.

Det är först när Tomas Bergström, som själv är operasångare och avslutar konserten med Anthem, ur musikalen Chess, som vi inser allvaret i situationen. Han tackar inte bara oss för applåderna, och för sig själv och kören, utan han tackar också kyrkan. Svenska kyrkan har inte längre råd, eller vill inte längre betala för en kyrkomusiker, vilket innebär att den vackra kör som vi har framför oss förmodligen kommer att upplösas. Det kan väl inte vara Guds vilja?