Det råder inget tvivel om att även turismen måste ta tydliga steg mot en långsiktigt hållbar affärsmodell som möjliggör en välfungerande samverkan mellan besökare och lokalbefolkning på ett resmål. Det bör uttalas klart och tydligt: för många besökare på samma plats är varken trevligt för turisterna eller för lokalbefolkningen. Om dessutom en liten minoritet av besökarna ibland uppträder som om de hade ett frikort att bete sig hur som helst under sin vistelse, är det lätt att förstå att detta skapar frustration hos dem som försöker leva sina vardagsliv på orten. Ett motsvarande beteende från turistande spanjorer i Norden hade heller aldrig accepterats av oss.
Resebranschen välkomnar därför tydliga och långsiktigt hållbara spelregler från myndigheter gällande lagstiftning, som säkerställer ordning och reda på resmålen. Samtliga seriösa aktörer inom branschen samarbetar redan dagligen med lokala myndigheter för att underlätta en effektiv samverkan mellan myndigheter och resenärer.
Under det senaste året har vi ofta hört media rapportera om protester mot turismen. När man talar med invånare på de orter där dessa protester förekommit, framgår det dock nästan alltid att det sällan handlar om krav på att förbjuda turismen i sig. De flesta invånare i världens mest turismtäta länder och regioner förstår att turismen är avgörande för områdets ekonomi, bland annat genom skatteintäkter. På Kanarieöarna står turismen för drygt 35 % av intäkterna, och på Mallorca för omkring 45 %. Om dessa inkomster inte fanns, skulle varje yrkesverksam person på Gran Canaria behöva betala cirka 5 100 euro mer i skatt per år för att samhället skulle kunna upprätthålla samma servicenivå som idag. På Mallorca är motsvarande belopp omkring 11 400 euro per år.
Sammantaget kan man säga att varje land utvecklar sina viktigaste näringsgrenar beroende på de naturresurser som står till förfogande. I Finland är skogen avgörande, i Sverige järnmalmen, i Norge oljan – och i Spanien turismen. Det är logiskt och lätt att förstå för de flesta, men vissa mediekanaler gör sitt yttersta för att skärpa till konflikten. Seriösa medier och journalister har ett ansvar att belysa även turismens positiva effekter och inte nästan enbart de negativa.
När ”överturism” diskuteras är det dessutom ofta resenärerna själva som klagar över att det är för mycket folk på resmålet. Då bör man komma ihåg att det nästan alltid handlar om personer som, tack vare en relativt privilegierad ställning, har kunnat uppleva platsen när den hade betydligt färre besökare – men också när lokalbefolkningen var betydligt fattigare än idag.
Det är samtidigt klart att turismen, liksom alla andra näringar, står för en betydande del av världens växthusgasutsläpp – cirka 8 %. Den största delen kommer från transporterna. Som jämförelse står livsmedelsindustrin för omkring 25–30 % och klädindustrin för 8 %. Anledningen till att turismen ofta lyfts i debatten är att resande kan uppfattas som ”lyxkonsumtion”. Kritiker glömmer dock ofta att fråga sig vilken annan industri, lokalbefolkningen skulle kunna försörja sig på om turismen inte fanns? Vad är alternativet?
Turismen sysselsätter idag omkring 330 miljoner människor globalt och står för cirka 10 % av både världens arbetstillfällen och BNP. Under pandemin förlorade 100 miljoner människor inom turistnäringen sina jobb, och beräkningar visar att om turismen inte existerade skulle cirka 150 miljoner människor återigen hamna under fattigdomsgränsen.
Detta förändrar givetvis inte faktumet att turismen som industri måste minska sin koldioxidintensitet. De senaste siffrorna visar att flygbolagen sedan 2019 har minskat sina utsläpp per enhet med omkring 6 %, och kryssningsrederierna med cirka 11 %. Mycket mer kan och ska självklart göras för att turismen ska bli en del av lösningen – och inte en ständig belastning på miljön. Men att ensidigt vinkla nyhetsrapporteringen så att det framstår som om det klokaste man kan göra för klimatet är att helt sluta resa, är inte lösningen. Det är att missa den större bilden av vad turismen betyder ur ett bredare globalt perspektiv. .
