Miss Palomas är en kvinna i sina bästa år, som unnar sig själv att vistas på Gran Canaria några månader vår och höst. Här har hon hittat sitt paradis. Övrig tid på året bor hon i Stockholm och har, som hon själv kallar det, uppnått “passionsåldern”. På Gran Canaria går hon ut och äter nästan varje kväll, utom när något av hennes favoritprogram visas på
Miss Palomas har lätt för att få vänner, men trivs även med att vara ute på egen hand. Hon är äventyrlig och älskar att betrakta människorna i sin omgivning. När man frågar henne hur gammal hon är, svarar hon, femtioplus. Osäkert dock hur mycket plus. Vem vet. Kanske sitter Miss Palomas bredvid dig när du går ut och äter ikväll.
Miss Palomas satt i lugn och ro och tittade på TV, när lugnet avbröts av förskräckliga oljud. Det lät som att någon bultade hårt på en port. Bankandet ökade snabbt i styrka för att låta som att någon försökte forcera en husvägg med slägga. Hon stängde av Tv:n och öppnade balkongdörren för att få en skymt av vad det var som lät.
Bultandet avlöstes av höga röster som skrek något på spanska som hon inte begrep. Det gick ändå lätt att förstå att det inte handlade om utbyte av några artighetsfraser, tänkte Miss Palomas. En hund skällde som besatt i bakgrunden.
Hon lutade sig över balkongräcket så långt ut som hon vågade. Den vackra, nästan lilablommande Bougainvillean dominerade i synfältet. Hon kunde inte se vad som utspelade sig där nere på gatan och fick, efter en stund, ge upp. Hon gick in och fortsatte se de svenska nyheterna, där det just nu handlade om gängkriminalitet. Tur att vi besparats från detta här på ön, tänkte hon.
Miss Palomas hade sin alldeles egna teori till varför ungdomar hamnade i klorna på gängkriminella. Om alla föräldrar orkade vara mammor och pappor och sätta gränser redan tidigt i livet, var hon övertygad om att mycket skulle se annorlunda ut.
Nåja, som tur är verkar de flesta föräldrar ta ansvar. Men vem tar ansvar för de stackars barn där föräldrarna struntar i eller inte orkar uppfostra? Unga behöver goda förebilder. Om det saknas, är de lätta offer om kriminella dyker upp och erbjuder guld och gröna skogar, filosoferade Miss Palomas och tänkte att hon skulle skicka ett brev till regeringen om sina idéer när hon kom hem till Sverige igen.
Några timmar senare, när hon just gått och lagt sig och nästan somnat, startade åter bultandet. Den här gången hördes fler upprörda röster som skrek. Det lät även som att någon börjat riva hela huset. Hon tog på sig morgonrocken, knöt åt den ordentligt och gick ut på balkongen. Nu kunde hon se hur män i mörka västar med vit text, rörde sig runt stenhuset några hundra meter från lägenheten hon hyrde.
Någon skrek. Trots dåliga kunskaper i spanska kunde hon ändå gissa att det var något i stil med ”kom ut och sluta gömma er där inne”. Ingen kom ut och de svartvästade männen stod orubbligt kvar på vakt.
Miss Palomas var inte den som lät sig skrämmas i första taget. Det var med skräckblandade känslor hon betraktade situationen och hon kände ett visst obehag. Å andra sidan kändes det tryggt med de muskulösa vakterna i närheten.
När det inte verkade hända något mer, gick hon in och la sig och försökte somna om. Till slut slumrade hon in och hade en märklig dröm, där det gick omkring små, söta, tatuerade lamm på tomten.
Följande dag, efter en god frukost, var Miss Palomas på väg till centrum för att handla mat. Det finns två vägar hon kunde välja mellan, som bägge leder till centrum. Antingen via en gata på den norra delen av huset, vilken var den kortaste vägen, eller den på södra sidan och vette mot huset, som var något längre. Vilken av vägarna tror du att hon valde?
Mycket riktigt. Med shoppingkassen i handen, promenerade hon ogenerat förbi huset och försökte få en glimt av vad som pågick där inne.
Vakterna var fortfarande kvar. Hon stirrade på männens kraftfulla armar, fulla av tatueringar och mindes att mormor sagt när hon var barn, att det bara var sjömän och brottslingar som hade tatueringar. Där hade det klart skett stora förändringar. I Sverige hade vakterna antagligen bara
betraktats som några i mängden. Hon hade svårt att förstå hur vackra människor ville förfula sig med tatueringar över hela kroppen. Säkert ett substitut för dålig självkänsla, tänkte hon.
Fast hon hade sett några föräldrar som tatuerat barnens namn på en arm eller vid hjärtat. Det var ändå lite gulligt, tänkte hon. Hon hade också sett en kvinna som haft bröstcancer som tatuerat en vacker blomma där bröstet suttit. Det finns undantag, konstaterade Miss Palomas.
På sitt vanliga rättframma sätt, gick hon fram till en av vakterna och frågade på engelska:
– Vad är det som har hänt? Det var ett ohyggligt oväsen här i natt. Vågar jag gå förbi? -Det är ingen fara, ni kan lugnt passera, sa bjässen som hade en orm tatuerad över större delen av höger arm.
Något mer fick hon inte ur honom. Han hade blicken koncentrerad mot byggnaden. Hon passerade snopet men var fortfarande lika nyfiken. När hon återvände en timma senare, med matkassar i bägge händerna, stod vakterna fortfarande kvar.
-Oj det här var tungt, jag måste nog vila lite, sa Miss Palomas och stannade framför huset och ställde ner kassarna, samtidigt som hon gav väktaren sitt oskyldigaste leende. -Vad är det för folk som bor här och varför är ni här? frågade hon.
-Det är mycket dåliga människor. Som varken betalar hyra eller håller rent. Vi ska snart få ut dom härifrån, sa han med ormtatueringen.
En hund hördes skälla inifrån huset och en lång harang på spanska följde som besvarades av vakterna. Jag kunde bara gissa vad som sades och lyfte upp mina kassar igen för att gå vidare.
-Vågar jag gå förbi? frågade hon.
-Det är ingen fara, men ni ska nog inte vara här just nu. Det kan snabbt bli allvarligt, svarade vakten.
Väl inne i lägenheten glömde hon bort att packa upp matvarorna och rusade ut på balkongen för att hålla koll. Där hade hon första parkett. Synd att jag inte har en kikare, tänkte hon.
Ingenting hände på en bra stund och hon kom plötsligt på att matkassarna fortfarande stod på köksbordet och gick för att ställa in matvarorna i kylskåpet. Där efter bryggde hon kaffe och tog det med sig ut på balkongen och fortsatte spana. Hon kunde se att vakterna fortfarande stod kvar, men allt verkade lugnt.
Även denna kväll hörde hon att det bultande på dörren till huset, en hund som skällde och upprörda röster. Konstigt att inte polisen dyker upp. Borde hon ringa polisen? Nej hon ville definitivt inte bli indragen och kanske tvingas vittna i någon slags maffiauppgörelse, tänkte hon.
Följande dag gick hon ner till poolområdet. Hon älskade att simma i den tempererade poolen, en underbar lyx för en mogen kropp, tänker Miss Palomas.
Då hörs plötsligt en smäll. Hon hade aldrig upplevt hur en handgranat låter, men kunde tänka sig att det var just så här det lät. Vi var flera intresserade (läs nyfikna) som ställde oss vid staketet vid poolområdet för att försöka få en glimt av vad som hänt. Grinden till huset var nu öppnad, vakterna skrek och någon inne i huset svarade. Strax kom en polisbil och en ambulans. En av vakterna ledde ut en hund som i Miss Palomas ögon liknade något slags kamphund. Förvånat såg hon med vilken pondus vakten lyckades få med sig hunden, som utan att skälla snällt följde med ut från byggnaden och placerades i en bil som körde i väg.
Någon spolade av hela husets framsida med vatten och ambulans och polis gav sig av, medan vakterna alltjämt var kvar. Vad som hänt där inne kunde hon bara gissa.
Sen blev det lugnt. Miss Palomas försökte leta information via internet, men polisen verkar inte vara lika öppen mot media i Spanien som i Sverige, konstaterade hon.
Det enda hon hittade var artiklar som handlade om att problemen med husockupanter ökat över hela Spanien och att det, på grund av en komplicerad lagstiftning, var svårt att vräka ockupanter när de väl flyttat in. Hon läste vidare att det blivit allt vanligare att många försökte ta lagen i egna händer, bland annat med hjälp av privata vaktbolag.
Kunde detta handla om husockupanter? Var det någon som skulle vräkas för att ha misskött bostaden och inte betalat hyra? Med hjälp av privata vakter. Eller handlade det om uppgörelse i den undre världen med en version av spansk Hell Angeles? Spekulerade hon.
Förmodligen får jag aldrig svar på detta, tänkte Miss Palomas. Hon funderade igenom vad hon
upplevt de senaste dagarna och konstaterade att det var rätt kul att vara privatspanare.
Håller jag bara ögonen öppna, vem vet vad jag kan råka på nästa gång. Hon tittade ut över havet från balkongen. Där passerade ett stort fartyg samtidigt som några segelsurfare eller vad det nu hette, passerade genom luften, för att sedan landa elegant i vattnet. Ännu längre ut skymtade hon en båt, eller om det kanske var någon typ av flotte. Förmodligen bara nöjesåkning.
Men tänk om det faktiskt var såna där människosmugglare som hon nyligen läst om. Med flyktingar från afrikanska länder eller ännu längre bort?
Jag måste nog skaffa mig en kikare. Men först kaffe, tänkte Miss Palomas och förberedde sig för att åka till Las Palmas.
Miss Palomas påminner om den svenska författarinnan Lotta Holmgren från Stockholmsområdet. Hon tillbringar mycket tid på Gran Canaria där hon skriver sina böcker, som förvånansvärt nog kan ha eller inte ha en koppling till ön. Hon skriver också noveller för svenska tidningar.
Kontakt; [email protected]
