Miss Palomas är en kvinna i sina bästa år, som unnar sig själv att vistas på Gran Canaria några månader vår och höst. Här har hon hittat sitt paradis. Övrig tid på året bor hon i Stockholm och har, som hon själv kallar det, uppnått “passionsåldern”. På Gran Canaria går hon ut och äter nästan varje kväll, utom när något av hennes favoritprogram visas på
Miss Palomas har lätt för att få vänner, men trivs även med att vara ute på egen hand. Hon är äventyrlig och älskar att betrakta människorna i sin omgivning. När man frågar henne hur gammal hon är, svarar hon, femtioplus. Osäkert dock hur mycket plus. Vem vet. Kanske sitter Miss Palomas bredvid dig när du går ut och äter ikväll.
Det har skett en stor förändring de senaste åren i gatukommersen, konstaterar Miss Palomas som för en stund tillät sig bli nostalgisk. Förr mötte vi kvinnor som ville spå dig, fläta ditt hår eller sälja ”äkta” Rolexklockor. Idag förekommer det nästan bara i Maspalomas, Puerto Rico eller på Las Canteras stranden i Las Palmas och där finns endast ett fåtal i jämförelse med hur det såg ut för några år sedan.
Då kunde du nästan bli förföljd av påstridiga försäljare. Idag hittar du några i trappan på väg upp till Tropical i Playa del Inglés, eller runt butiksytorna i Maspalomas. Vid den senaste promenaden till butiksområdet intill Maspalomasöken, hade säljarna ersatts av en sångare med covers i sin repertoar. Han gick mellan restaurangerna, uppträdde en stund och samlade därefter in pengar i sin hatt. Han var otroligt duktig och jag funderade över varför han inte fått engagemang på någon av krogarna.
Coversångaren avlöstes av en jonglör med någorlunda balanssinne. Det dök även upp ett par bältes- och väskförsäljare som sålde ”äkta” märkesväskor utan någon större framgång. De som hade butiker i området tittade måttligt roade på dem. Förmodligen med kunskapen om att ingen av dem betalade vare sig hyra eller skatt, vilket de flesta seriösa butiker runt torgen förmodligen gjorde.
Under promenaden på väg tillbaka till San Agustin, såg hon ”terakottagubben”. Honom har jag sett flera gånger genom åren, tänkte miss Palomas. Han hade sminkat hela kroppen så att han såg ut precis som en staty av terrakotta. Förr fanns det fler som honom men i år verkar han vara den ende som är kvar i detta utdöende släkte.
– Undrar om det verkligen är hälsosamt med all den där färgen på kroppen, tänkte hon.
Han stod helt stilla, exakt som en staty. När du la en slant i hans hatt som stod uppställd på marken, bugar han sig, vinkade med handen eller blinkar med ögonen, för att strax därpå åter stå blixtstilla.
Miss Palomas kom då att tänka på deras alldeles ”egna” säljare i San Agustin. Från början fanns där tre. Två män och en kvinna. Kvinnan blev lätt arg om ingen köpte något av henne och försvann rätt snart. En man kallade sig själv för Alli Baba. Han döpte alla damer till Elisabeth eller Monika. Sen brukade han säga Idi Amin, äkta och billigt. Där ungefär slutade hans svenska ordförråd.
Idag har vi bara en kvar. Vi kan kalla honom för Erik, bara för att inte peka ut honom med sitt rätta namn. Tror att alla i San Agustin ändå känner igen honom på beskrivningen. Han har blivit som en familjemedlem för alla oss som årligen återkommer till San Agustin. Han kallar vissa mogna damer kärleksfullt för ”Mamma Birgitta, Mamma Monika och så vidare. Andra påstår han, med glimten i ögat, är hans flickvänner. Tror han varit en riktig tjejtjusare när han var yngre.
Det fina i kråksången är att han är den snällaste du kan tänka dig. Med mycket humor. Han har även ett slags egen garanti på saker. Om du köpt en klocka av honom och batteriet tar slut, byter han ut det medan du sitter på någon restaurang och äter. Han säljer armband, halsband, klockor och ringar. Jag vågar påstå att de håller en något bättre kvalitet än vad jag sett många andra sälja. Många köper hans fina läderarmband eller glittrande halsband i olika färger och tar med hem till Sverige, Norge, Danmark eller Finland för att ger bort i julklapp.
Här om dagen satt jag bredvid ett norskt par på en restaurang. De bor i närheten av mig och vi småpratade under middagen, när ”Erik” dök upp.
Den trevliga norska kvinnan köpte minst 6 halsband av honom, men hade inte några kontanter på sig. Utan vidare gav han henne halsbanden och sa att hon kunde betala i morgon.
Han litar på alla och vi litar på honom. Jag tror att detta är något unikt. Krögarna och butikerna tycks acceptera att han finns där. ”Erik” berättade för mig att han har en stor familj att försörja och att han varje dag, har ett annat arbete från tidigt på morgonen till eftermiddagen i Las Palmas och därefter åker till sina skandinaviska kunder i San Agustin. Han verkar jobba hårt för att tjäna pengar.
Vi gillar honom och han gillar oss.
– Kanske har du också en ”Erik” i ditt område?
På torsdagarna är det marknad i San Agustin centrum. Där kan du bland annat köpa nyskördade grönsaker, krämig avokado och blommor. Det enda jag saknar är någon som hänger en påse med färska småfranska på dörren på morgonen. Ett minne jag har från ett hotell i Playa del Inglés på sjuttiotalet. Vem vet, kanske det hänger en påse på dörrhandtaget i morgon bitti. Under har skett förr. Undrar om jag ska köpa ett nytt halsband. Kanske ett grönt idag, tänker Miss Palomas medan hon förbereder sig inför att gå ut och äta middag.
Er egen Miss Palomas
Miss Palomas påminner om den svenska författarinnan Lotta Holmgren från Stockholmsområdet. Hon tillbringar mycket tid på Gran Canaria där hon skriver sina böcker, som förvånansvärt nog kan ha eller inte ha en koppling till ön. Hon skriver också noveller för svenska tidningar.
Kontakt; [email protected]
