Tänk er en tidig morgon på parkeringen framför Hotel Gloria Palace i San Agustín. Där i slutet på parkeringen börjar en grusväg, lämpad för jeep, mountainbikes eller fotvandringar. Vägen slingrar sig uppåt i ca. 2 kilometer, dammet yr, solen börjar redan värma på ordentligt och svetten lackar i pannan. Det enda vi ser är sand, torra växter och bergen som sakta smeks och värms upp av solens strålar. Man väntar sig att Clint Eastwood skall komma ridandes runt kröken visslandes på ledmotivet ur westernfilmen “For a handfull of dollars”.
Men så! …. när vi vänder oss om uppenbaras en fantastisk syn över havet, hela San Agustín och landskapet, ända bort till sanddynerna i Maspalomas.
Efter 2 kilometer är vi framme på get farmen La Gloria. Ingen människa syns till men väl ett gäng getter, och naturligtvis kommer det hundar utrusandes för att hälsa på oss. Vi ropar högt och letar folk. Till sist finner vi tre “goatboys” inne i mjölkningsrummet. De är fullt upptagna med att mjölka de getter som står på tur. Mjölkningsmaskinen fästs på spenarna på de ca. 10 getter som stått och väntat på tur. Sedan är det bara 2100 getter kvar därute som väntar på att bli av med den tunga mjölken i juvret. Man får ut 3-4 liter mjölk per get och dag. Mjölkningen tar med andra ord sin tid.
“The goatboys” (dvs. getskötarna), börjar kl. 05.00 på morgonen och slutar först runt kl. 13.00 tiden på dagen. Getterna måste naturligtvis mjölkas varje dag så att det kan produceras färsk ost. Bara ett par dagar i veckan får ägarna Pepe och Paqui ledigt från osttillverkningen. Getterna måste ändå mjölkas så den mjölk som utvinns då, säljer man till andra ostproducenter.
Vi fick hjälpa till att fösa in de getter som var ute och stod på tur för mjölkning. Det var inget svårt alls då det är något de längtar efter. Hoppandes, skuttandes och springandes av ren skär glädje lyckades vi med den bedriften utan missöden. Det var alltså getterna som kände den glädjen, vi asfaltsblommor stod där och viftade med viss nervositet när flera hundra getter kommer springandes mot oss.
Ägarna till denna getfarm och ost fabrik kallas Pepe och Paqui, men är döpta Jose Miguel Ortega och Fransisca Olga Perez Navarro. Pepe har bott på gården sedan barnsben och han tog över produktionen på Queseria La Gloria efter sin far för 21 år sedan. Den har alltså varit i familjens ägo i 55 år.
Pepe och Paqui är ett underbart kanariskt par som är lätt att lära känna. De speglar helt och fullt den kanariska gäst vänligheten och öppenheten. Det kändes som vi blev medlemmar av familjen på en gång. Marken och fastigheten är inte deras utan de hyr den utav den Grev familj som äger stora delar av marken på södra Gran Canaria, den kända släkten Del Castillo y Bravo de Laguna, också kallad “tomatgreven”. I hyra betalar de en symbolisk summa pengar ,men så vill greven också ha 6 kid och 100 ostar om året.
Ett system som fanns i vårt bondesamhälle för länge sedan och som ännu lever kvar här i all sin primitivitet och vilja att komma överens.
Mjölken försvinner ut i rena, fina maskiner in i tillverkningsrummet. Där hittar vi Pepe och Paqui i full färd med att ysta osten. Vi är tvungna att ta på oss skoskydd och speciella förkläden för att kunna gå in och titta. Fast bedriften kan verka enkel och något primitiv så är de ilagda stränga hygienregler, och myndigheterna är noga med kontroller, berättar Paqui. Mjölken hälls ned i en stor trumma på 215 liter, för att där hettas upp till 36 grader och sedan tillsätter man löpen. Löpe är en blandning enzymer som finns i däggdjursmagar för att djuret skall kunna bryta ned moderns mjölk. Löpe innehåller enzymet kymosin som gör att mjölken ystar sig, det vill säga mjölken sönderdelas till parakasein och vassle. Parakaseinet används till ostframställningen. Man försöker alltid använda även slaggprodukterna. Vasslet drack man förr tillsammans med gofio (soltorkat majsmjöl) eller så gav man det till djuren, hundar och grisar.
“Gofio” är för övrigt ett mjöl man malde ner efter att ha soltorkat majsen efter skörd. Detta mjöl har i alla tider varit en basprodukt i det kanariska köket.
Det användes som välling till barnen, i fisk och köttsoppan som utfyllnad, i efterrätter, i kaffet på morgonen eller kvällen som en måltid. Fortfarande i dag används det i hög grad. Pröva “ Gofio escaldado” på någon typisk kanarisk restaurang!
När sedan denna massa fått stå i ett par timmar för att ysta sig så börjar det hårda arbetet. I runda formar, i den storlek som osten ska ha, lägger man i massan och för hand står Pepe och pressar försiktigt ur vasslen så att endast ostmassan kvarstår i formen. När det är klart så står osten och mognar.
Queseria La Gloria vann pris på den internationella ostmässan i Birmingham i 2011 för sin speciella ost som är tillsatt Gofio. Det förstår ni när ni smakar denna ost. Likaså har de en liten sötare ost som får stå och lagra i ett år, och den ger en unik smakupplevelse för alla ost älskare. Sedan dess har La Gloria vunnit totalt 7 internationella priser för sina ostar. Man måste ta sig tid när man äter dessa ostar, säger Pepe. Precis som ett gott vin, sipprar man i sig det och snurrar runt i gommen. Osten måste tuggas långsamt på för att smaken skall utvecklas och sedan tryckas upp mot gommen med stängd mun och inandning genom näsan.
Underbart!!!! Och desto godare smakar det ståendes där med getterna omkring sig, den säregna doften och den milsvida utsikten med Maspalomas sanddyner och det azurblå havet i horisonten.
Queseria La Gloria tillverkar ungefär 270 kg ost på en dag. Dessa mumsiga, ekologiska och närproducerade getostar säljs bara till utvalda butiker och marknader, annar har dom en alldeles egen butik på calle Acusa 55 i Vecindario. arannan söndag träffar man Paqui på lantmarknaden i San Fernando där hon säljer båda dagsfärska och lagrade ostar. Annars säljs ostarna till privatpersoner som hittar vägen upp till gården, på höjden i San Agustín mellan måndag till lördag klokkan 09.00 och kl. 14.00, påfredagar ävne på kvällen 18-19, söndagar stängt.
På Queseria La Gloria hittar mär lyckliga getter. De är ute i det fria, har det rent och välordnat omkring sig. De äter alfalfa, torkad veteplanta och majs. Detta är dyr mat, hela 72 000 kg i månaden mumsar dessa getter i sig. Till denna kostnad kommer också den speciella tjänst från veterinären som man måste betala försäkring på varje år, för att hämta avlidna djur. Allt verkar så välordnat och rent, man har helt enkelt inte råd att inte följa hälsomyndigheternas regler. Det känns ju alldeles förträffligt bra för oss som ska avnjuta dessa ostar.
Väl ute hos getterna så får vi också bekanta oss med de riktigt stora getterna-Los machos cabrios- bockarna. Väldiga varelser med respektingivande horn. De finns på en speciell avdelning där de vistas mestadels av tiden förutom var 15:e dag då de släpps ut bland de söta getflickorna för att kopulera. Jag har själv bott på Fuerteventura bredvid en getfarm under flera år och känner alldeles för väl till bockarnas säregna läte för att tala om för “tjerna” att “Nu är det dags”.
Under tiden vi varit där så kommer en vandrande dam och knackar på, hon vill köpa ost. På knagglig spanska försöker hon göra sig förstådd, och med Paquis öppna sätt så är det inte några problem för dessa två damer från olika kulturer att kommunicera. Kvinnan som visar sig vara svensk, har vandrat upp hit ensam. Nu är hon nöjd. Hon har fått sin ost, en härlig vandring och en uforglemmelig vy över turistortens vagga.
Hit kommer vi gärna igen. Ostarna vi köpte har tagit slut och det är dags att hämta nya.
Jag vill aldrig vara utan La Queseria Glorias ostar i min kyl. Gör en tur dit och uppmuntra den kanariska kulturen så att den inte dör ut. Ett levande samhälle med tradition är nödvändigt för vår överlevnad.
