Levande brons på
Gran Canaria
Tidigare publicerad 2014
La chelista 1999, Agüimes
TEKST & FOTO: Rolf Dahlström
Konstnären Ana Luisa Benítez
Ana Luisa Benítez ville bli konsertpianist. Men ödet ville annorlunda.
Idag finns hennes bronsskulpturer, formsköna, mänskliga, humoristiska och musikaliska, spridda runt hela den ö där hon föddes, och där hon verkar.
När vintermörkret sveper sitt tunga dok över vårt djupfrysta land packar man gärna väskan och flyr till varmare breddgrader. För oss har några veckor på södra Gran Canaria i januari blivit en nödvändig vitamininjektion. Att sitta i en solstol och läsa om snöstorm och trafikkaos där hemma värmer gott i både kropp och själ.
Tröttnar man på att slöa på stranden, och det gör man, beger man sig med fördel i hyrbil till någon av öns många sevärdheter.
Ett av de smultronställen som vi alltid återvänder till är Agüimes, ett stycke upp i bergen halvvägs mellan vårt San Agustín och flygplatsen. När man lämnat bilen och träder in i den gamla stadskärnan Casco Histórico och närmar sig kyrkan San Sebastián nås örat av spröd stråkmusik. Strax intill kyrkan sitter en naken kvinna och spelar på sin violoncell, utförd i brons men ytterst naturtrogen.
La empaquetadora de tomates 2005, Vecindario
Tyvärr har någon vandal eller samvetslös souvenirjägare, sak samma, stulit stråken. Men musiken flödar likväl ur dolda högtalare och man dröjer sig gärna kvar en stund och låter syn och hörsel förnöjas.
Några steg därifrån, på det lummiga torget Plaza el Rosario framför kyrkans entré, finner man ett flertal skulpturer i samma folkliga anda. Däribland ett tok-lustigt maskerat par och en åsna i full skala, utförda av samma konstnär, den gudabenådade Ana Luisa Benítez.
Vandrar man runt i den lilla vänliga staden träffar man på ännu fler av hennes verk. Ett förälskat par på en bänk, två sysslolösa musikanter och i utkanten en naken kvinna som mjölkar getter.
Inom parentes kan man, om man så vill, fortsätta från Agüimes upp genom den svindlade vackra Guayadequedalen – men detta ska inte handla om blommande mandelträd och grottbostäder, utan om skaparen av dessa säregna konstverk.
Homenaje al abuelo 2004, Vecindario
Som ung studerade Ana Luisa Benítez vid musikkonservatoriet i Las Palmas. Hennes dröm var att bli konsertpianist, men vid sidan om studierna ägnade hon sig även åt måleri. Med viss framgång. År 1958 hade hon en separatutställning, innan hon 21 år gammal reste till Schweiz för att fortsätta pianostudierna på högre nivå.
Hon blev kvar i tjugo år. Någon konsertpianist blev hon inte, utan arbetade som musiklärare och ägnade sin fritid åt att måla. När hon så småningom återvände till sitt kära Gran Canaria övergav hon en tid måleriet och gav sig i kast med att bli skulptör på heltid.
Det tackar vi för. Hennes bronsgestalter finns idag att beskåda ute i det fria runt om hela ön. Sköna, roliga och mänskliga, nästan levande. Som fångade mitt i en rörelse, mitt i det vardagliga livet. En av våra favoriter är det smått bisarra maskeradparet på torget i Agüimes, Carnaval. En annan är den nakne gossen som balanserar på ett klot utmed strandpromenaden i San Agustín, Equilibrista – det verk som öppnade våra ögon för Ana Luisa Benítez konst.
Hennes produktivitet är imponerande; över trettio skulpturer i naturlig storlek mellan 1995 och 2005, mer än tre per år med andra ord – och det enbart på Gran Canaria! Många fler finns på fastlandet, bland andra ännu en cellist, mästaren Pau Casals (med stråke men utan musik) framför musikkonservatoriet i Madrid, och åtskilliga på de övriga Kanarieöarna. Hur många det rör sig om totalt tycks ingen, inte ens Ana Luisa själv, ha någon klar uppfattning om.
Känt är dock att hennes berömmelse har spritt sig över
världen genom utställningar i Italien, Tyskland, Schweiz, New York, Río de Janeiro, Hawai, för att nämna några platser. Norge inte att förglömma.
Stigande ålder tycks inte vara något som besvärar Ana Luisa Benítez. Hon är fortfarande i högsta grad aktiv som konstnär. Hennes charmiga hus och trädgård i bergen utanför Las Palmas är till trängsel fyllda av hennes verk, stora som små, färdiga och under arbete.
Carnaval 2000, Agüimes
Idag har hon övergivit det direkt avbildande och skildrar hellre form och rörelse. I januari 2014 hade hon en uppskattad utställning i Las Palmas där hon bland annat visade sina ”Cuerpos llenos de música” (Kroppar uppfyllda av musik) – en svit med halvmeterhöga dansskulpturer i brons, i huvudsak tillkomna under 2013.
Jag besöker henne i hemmet där hon även har sin ateljé, tillsammans med min tolkande vän Birgitta Frejhagen (författare till ”Pionjärerna”, boken om svenskarna som förvandlade öknen på södra Gran Canaria till ett turistparadis) emedan min spanska är tämligen skral. Vi bjuds på kaffe och visas tjänstvilligt runt bland myllret av konstverk och Ana Luisa berättar med viss stolthet att hon av Las Palmas stad har utnämnts till ”Hija Predilecta” (favorit/älsklingsdotter), en hederstitel som enbart ges till personer som utmärkt sig på ett för ön betydelsefullt sätt.
Equilibrista 2002, San Agustín
”Jag arbetar jämt”, säger den charmerande 76-åringen, som lever ensam i sitt stora hus. ”Konsten fyller hela min tillvaro. Skulpterandet, måleriet och pianospelet – i den ordningen.”
Innan vi tar adjö sätter hon sig vid flygeln, som är belamrad med böcker, skisser och utkast, och spelar Chopins Nocturne i ciss-moll för oss, utsökt elegant och med stor inlevelse. En konstnär i ordets sanna bemärkelse.
En rundresa på ön för att se hennes mästerverk är att varmt rekommendera. De är inte alltid så lätta att finna, men belöningen är mödan värd.
På www.analuisabenitez.com kan man även se andra sidor av hennes konstnärskap.
El burro 1999, Agüimes
