En sak som jag tror att de flesta lägger märke till när vi sätter fötterna på Gran Canaria, är alla katter som levde i mer eller mindre vilt tillstånd. De är randiga-, rödspräckliga, ras- och halvraskatter.
Du finner dessa sötnosar överallt på ön. För det mesta syns de till på förmiddagar och kvällar. På dagarna har de vett nog att hålla sig undan i skuggan, något som många av oss människor skulle kunna lära oss av våra pälsklingar. Fast en av anledningarna till att vi reser till ön, är ju förstås att få sol och värme.
Katter är mycket tåliga och klarar, trots sin päls, att befinna sig i värmen ganska bra. Däremot gillar de inte att ligga i stekande sol någon längre stund.
Här om dagen såg jag förresten en man på stranden som nästan hade päls. Han var svartluden över större delen av kroppen, utom på knoppen, där han var helt kal. Han måste väl kompensera det någonstans. Det gav i alla fall inte mig ståpäls.
För många år sedan semestrade jag några veckor på en av de andra öarna. Där flyttade en katt in på terrassen och stannade kvar hos mig så länge som jag bodde där. Naturligtvis gav jag den stackarn mat, precis som de som bott där före mig antagligen gjort.
De nästan majestätiska djuren rör sig ledigt mellan solstolar, promenadstråk, bougainvillea- och Aloeverabuskar, med samma självklara hållning som om de äger hela ön.
Utefter promenadstråken i Playa del Inglés, ligger katterna på muren mot havet eller befinner sig på- eller under någon bänk och låter sig oftast villigt kelas lite med. Fast alltid på kattens villkor och skuttar undan när de fått tillräckligt med gos.
Jag brukar döpa de katter som jag känner igen. Miss Kattrin till exempel, kommer alltid fram och stryker sig mot mina ben och vill bli kliad bakom öronen. Medan Don Angora, är mer av den reserverade typen men ser otroligt världsvan ut och kan säkert rekommendera dagens fisk från menyn på skaldjursrestaurangen nere vid stranden.
Som den betraktare jag är, får detta mig att tänka på hur infekterad debatten kan bli när någon nämner ordet katt i sociala medier. Så här kan det låta:
”Hej jag har hittat en katt på min gata. Den såg mager och ensam ut. Därför tog jag in honom och plockade bort några fästingar samt klippte de alldeles för långa klorna och gav honom mat och vatten. Är det någon som känner igen kissen på bilden, hör av er:
Svaren som inte låter vänta på sig många minuter, är av varierande karaktär:
”Man ska inte ta in andras katter. Hur kan du veta att den var vilsen.
Släpp genast ut den igen.”
”Så fint gjort av dig. Hoppas du hittar ägaren.”
”Hur kan du ge dig på att klippa klorna på någon annans katt?
Tänk om någon klippte naglarna på din unge. Skäms!”
”Man får minsann aldrig mata andras djur. Tänk om den blir förgiftad.
Hemska människa.”
”Har du satt upp lappar på anslagstavlor?”
”Ta med den till en veterinär och kolla om den är för mager.
I så fall lämna in den på ett katthem.”
” Om du har möjlighet, fotografera chipet i örat och kolla id-register.”
”Hemskt med alla som lämnar sina katter vind för våg. Behåll den du”.
När någons katt sprungit bort, kan det låta så här:
”Min katt har varit borta en vecka nu. Hon ser ut som på bilden.
Är den någon som sett henne?”
”Gå ut och leta och ropa efter henne när det blir mörkt.”
”Hoppas verkligen att du kastrerat och chippat katten.
De är faktiskt lag på det.”
”Hur kan du släppa ut din katt. Jag går ut med min i koppel, vilket jag
rekommenderar. Jag såg en som låg påkörd intill vägkanten. Den är säkert din.”
”Det borde du ha tänkt på innan du skaffade katt. Tänk om alla var rädda om sina katter och inte släppte ut dom vind för våg, som du verkar göra.”
”Vissa människor ska verkligen inte ha djur.
«Den har säkert gått hem till någon som tar hand om den bättre.”
Ja, så där kan det fortgå i det oändliga. Jag har undrat många gånger vad det är för spärrar inom vissa personer som saknas och gör dem totalt personlighetsförändrade och förvandlar dem till besserwissrar och troll så snart de hamnar bakom tangentbordet på sina små telefoner eller datorer.
Där finns visserligen många som håller en vänlig ton men tyvärr lika stort antal som nästan känner sig personligt påhoppade så snart det handlar om husdjur. Eller använder detta som ett sätt att avreagera sig.
På Gran Canaria har jag däremot inte sett några sådana inlägg. Här är katterna på något vis allas egendom, som ett naturligt inslag i den Kanariska vardagen.
Känner du dig ensam kan du sätta dig bredvid en katt och lätta ditt hjärta. Berätta om din saknad eller hjärtesorg eller kanske om chefen som inte förstår dig på jobbet. Där har du en lyssnare som är mer värd än en terapeut för tusentals kronor i timmen. Katt terapi är helt gratis och ger både dig och djuret en meningsfull stund tillsammans.
Utan alla katter på ön vore det nästan en katastrof. Andra tar sig en jamare på annat sätt.
Olá från mig önskar er
