Don Augustin,
tidigare kriminalpolis i Las Palmas, har dragit sig tillbaka till öns södra sluttningar med utsikt över Atlanten. Varje dag spatserar han längs stränderna i ljus kostym, hatten på sned och händerna bakom ryggen, som om han fortfarande patrullerade ett brottsdrabbat kvarter. Fast nu jagar han mest tanklösa turister och hundägare som lämnar små bruna souvenirer efter sina sötnosar. Själv vill han leva som tjuren Ferdinand: stillsamt, utan tjatande fruntimmer eller barn som ständigt måste testa sina lungor. En Veterano efter lunch, inte att förglömma.
Men universum har andra planer.
Don Augustin är en magnet för konstiga människor, och oförskräckt dyker de upp i hans liv som om han vore huvudrollen i en komedi han aldrig bett om.
Det är tidig morgon i San Agustin. Ljuset är blekt och metalliskt, som om solen ännu inte bestämt sig för om den vill delta i dagen. Don Augustin lämnar sitt hus genom de höga grindarna, går sin vanliga runda, händerna bakom ryggen, klädd i den ljusa kostymen som är lika prydlig som alltid. Han ser ut som en man som aldrig överraskats av någonting i hela sitt liv.
Det är därför han blir så förvånad när han ser ett vykort ligga fastkilat i en mur utanför San Agustins köpcentrum som om det försöker rymma.
Han böjer sig ner, långsamt, med den värdighet som bara män över sjuttio kan uppbåda, och plockar upp kortet. Framsidan visar en strand han inte känner igen: svarta klippor, skummande hav, dramatik som inte alls passar San Agustíns lugna pensionärstempo.
På baksidan står det: “Para Victoria.”
Han sniffar i vinden. Det luktar fara. Eller möjligen bara grillad chorizo från köpcentret. Svårt att säga, men någon måste veta. Man lämnar inte vykort efter sig hur som helst. Det är inte så posten fungerar.
När han börjar fråga runt märker han hur byn förändras. Bagaren blir tyst. Tyskarna vid caféet slutar spela kort, vilket aldrig hänt tidigare, inte ens under pandemin. En pensionerad lärare stirrar på vykortet som om det vore en bomb och säger:
“Victoria… hon har haft problem.”
Ingen vill säga mer men vid tobaksbutiken suckar den pratglada kvinnan med tjocka glasögon tungt.
-“Det där är skrivet av Victoria på Gloria Palace. Varje dag köper hon Expressen hos mej, men nu har hon inte synts på två dagar.” Hon sänker rösten. “Någon har kontaktat polisen men de säger de låter vuxna försvinna om de vill. Men Victoria var ett fruntimmer som inte ens frivilligt lämnar frukostbuffén som är gratis. Det är skumt.”
Don Augustin känner hur hans hjärta slår ett extra slag. Det kan vara hjärtmedicinen som saknas. Eller dramatiken. Svårt att säga.
Han går uppför backen mot hotellet och lyckas lista ut Victorias rumsnummer. Dörren står på glänt. Balkongen är tom. Ett olöst korsord ligger på ett bord, avbruten mitt i ett i arbetet, som om någon rest sig hastigt eller blivit kidnappad av en mycket artig korsordshatare.
På bordet ligger fler vykort. Alla med samma svarta strand.
Under mattan hittar han en lapp:
-“Om något händer mig, följ spåren till strandklipporna bortom Puerto Mogán.”
Han står utanför rummet och känner att han är iakttagen, men ser ingen. Han borde gå till polisen, trots allt. Han borde ta sin medicin. Han borde dricka vatten, eftersom det är för tidigt för en Veterano. Men han känner något annat också: Vykortet valde honom. Och han måste följa spåren till Mogán.
Bussen skramlar iväg och lämnar honom vid en hållplats där turister i shorts ser ut som färgglada flamingos. Känslan av att han är iakttagen släpper inte och det oroar honom, men rädd blir han inte. Han är ju en före detta polis. Han har varit med om värre saker än tyska pensionärer med solhattar som tittar misstänksamt på honom.
Han följer en smal stig ner mot en svart strand där havet låter som en arg tvättmaskin. Nu är han säker på att någon följer efter honom men ser ingen.
I en klippskreva hittar han ett likadant rivet vykort med svarta klippor, och nu känner han igen landskapet. På en flik står det:
“… vid utkiksplatsen ovanför grottan.”
Han följer den branta stigen uppåt. Svettas. Svär tyst. Borstar av sin kostym. Han kommer till en utkiksplats med magnifik vy över branta svarta klippor och det dånande havet.
Och just då ser han det: En blond kvinna stiger på tå för att kyssa en reslig, solbränd man med ett charmigt leende.
Victoria?
Han hinner inte tänka mer innan någon knackar honom på ryggen så att han hoppar till som en skrämd kanin.
En ung kvinna står bakom honom. Mörka ögon. Bestämd blick. En Gloria Palace-nyckel hänger runt hennes handled.
-“Är det ni som är Don Augustin?”
Han nickar, fortfarande med hjärtat i halsgropen.
-“Jag heter Rafaela. Jag… jag följde efter er.” Hon ser skamsen ut.
-“Efter mig?” säger han och försöker låta som om det händer honom varje dag.
-“Ja. Jag lade ut vykorten. Jag visste att någon måste hitta mamma. Jag vågade inte gå efter henne själv. Jag såg att hon försvann från hotellet med en okänd mörk man. Han släpade på henne… jag trodde han kanske tagit henne.”
-“Släpade?” säger Don Augustin. “Som i…?”
-“Som i släpade. Inte som i bar. Mer som i… drog henne mot en taxi. Hon såg stressad ut. Eller så var det bara värmen. Svårt att säga.”
Hon sväljer.
-“Jag ville göra en efterlysning hos polisen.”
Don Augustin pekar mot paret. – “Och de där två?”
De tittar båda mot dem.
Rafaela ropar: “Mamma!”
Victoria vänder sig om, rodnar och släpper mannens hand som om den plötsligt blivit glödhet.
-“Vem är han?” säger Rafaela.
-“Rafaela! Jag… jag skulle förklara.”
Mannen kliver fram, generad men rakryggad och charmig.
-“Jag heter Rafael.”
Rafaela stirrar. – “Jag känner dig inte.”
-“Nej”, säger Victoria mjukt. “Det gör du inte. Men du borde. Han är din pappa.”
Rafaela tappar hakan — och nästan sin hotellnyckel.
-«Men min pappa lämnade oss för ett par år sedan och bor nu i Eskilstuna, … tror jag!”
-“Det trodde jag också”, säger Victoria. “Eller… jag lät dig tro det. Det var enklare så.”
Rafael ser skamsen ut. – “Jag var ung. Jag lämnade din mamma när hon ville flytta till Sverige. Jag förtjänar inte att du lyssnar på mig. Men jag hoppas du gör det ändå.”
Rafaela stirrar på honom. På sin mamma. På Don Augustin. Och Don Augustin betraktar de tre i sin tur.
De står kvar, höjer röster, gestikulerar och pratar. Försöker laga något som varit trasigt i många år. Don Augustin vänder sig om, tittar på klockan som visar en kvart över tolv. Han hinner tillbaka till sitt kafé för en Veterano klockan 13. Vid busshållplatsen tänker han:
Ibland är det inte mysteriet som är viktigt. Utan att någon vågar följa spåren.
