Miss Palomas är en kvinna i sina bästa år, som unnar sig själv att vistas på Gran Canaria några månader vår och höst. Här har hon hittat sitt paradis. Övrig tid på året bor hon i Stockholm och har, som hon själv kallar det, uppnått “passionsåldern”.
På Gran Canaria går hon ut och äter nästan varje kväll, utom när något av hennes favoritprogram visas på svensk TV.
Miss Palomas har lätt för att få vänner, men trivs även med att vara ute på egen hand.
Hon är äventyrlig och älskar att betrakta människorna i sin omgivning. När man frågar henne hur gammal hon är, svarar hon, femtioplus. Osäkert dock hur mycket plus. Vem vet. Kanske sitter Miss Palomas bredvid dig när du går ut och äter ikväll.
Kära dagbok!
Tänk så mycket det finns att göra på Gran Canaria. Restaurangerna verkar ha återfått många av de kunder som försvann under pandemin och charterresenärerna återvänder.
Själv brukar jag alltid reflektera över varför folk väljer att resa ”All inklusive”, istället för att berika sitt liv med olika miljöer och mat. Mig passar det definitivt inte att äta på en och samma hotellrestaurang, morgon, lunch och middag och det gynnar definitivt inte den lokala befolkningen.
Vill du bli omtyckt av spanjorerna? Gå ut och äta på de restauranger som finns på ön. De flesta har oftast god och vällagad mat. På bland annat Facebooksidan ”Restauranger i San Agustin och Playa del Inglés, hittar du rekommendationer från andra restauranggäster.
Jag kan förstå att en familj med flera barn, som ska stanna bara en vecka, tycker att det är bekvämt att få allt serverat på ett ställe. Eller den som av ålder, sjukdom eller rörelsehinder vill till värmen men inte längre klarar av att bo var som helst. Alla ni andra; Jag lovar att ni får ut mycket mer av er vistelse om ni varierar era middagar.
Ett annat nöje jag har är att besöka de lokala marknaderna i San Agustin och Playa del Inglés, samt även ta bussen till Puerto Mogan och besöka deras marknad, kombinerat med att äta lunch eller middag i någon av alla restauranger runt hamnen.
På marknaderna hittar du allt från kryddor, grönsaker och blommor, till kläder, lädervaror, och handväskor, samt även klockor och smycken. Här om dagen besökte jag marknaden i Playa del Inglés och möttes av en oändlig rad av torgstånd. Mitt första stopp var hos en kvinna som sålde kläder. Från 20 Euro stod det på en skylt. Billigt tänkte jag först, tills jag kom på att det faktiskt motsvarar nästan 230 kronor. Det känns ändå billigt när man ser det på tryck och vi människor vill ibland blunda för realiteter och bara njuta av stunden.
Jag gick fram och tittade på en blus men tyckte att det angivna priset var på tok för högt och var på väg att hänga tillbaka blusen.
– Du kan få den för bara 15 euro, sa försäljaren på bruten spansk/engelska.
Oj, här är det tydligen meningen att man ska pruta tänkte jag.
-Jag köper om jag får den för 10 euro, svarade jag. Kvinna svor, men när jag var på väg att lämna hennes stånd, sa hon plötsligt.
-Okey lady. Vi säger 10 euro. Jag betalade och fick min blus i en plastpåse och tackade och gick vidare. Nu kände jag mig peppad. Tydligen är det meningen att man ska pruta när man är på marknad.
Glad i hågen gick jag till nästa stånd. Där stod två män och sålde skinnprodukter. Jag tittade på en plånbok som såg ut att vara i skinn.
-Äkta läder, svarade ha på bruten engelska. Jag läste på prislappen och skakade på huvudet, 40 euro stod det. – 20 euro, försökte jag. ¨
– Ni turister tror tydligen att jag ska skänka bort mina varor, sa mannen bistert. -Inte alls, försökte jag vänligt. Tycker bara att 40 euro är i mesta l aget för en plånbok tillverkad i China, svarade jag.
-Äkta spansk kvalité, försökte han.
Då öppnade jag asken och visade honom märket på insidan, där det tydligt gick att läsa ”Made in China”. Från mannen kom en lång svada ord på spanska som jag inte förstod, men ett leende kom lika snabbt över hans läppar.
– Det är fel plånbok, svarade han och tog fram en snarlik men något större. Se här! Detta är spanskt hantverk. -Motvilligt tittade jag även på denna. För mitt otränade öga kunde jag inte se någon större skillnad mellan de bägge plånböckerna, annat än stämpeln med Made in Spain.
-Vad kostar den här då? undrade jag.
-Det är samma pris, svarade mannen.
– För dyrt, sa jag och började gå från ståndet.
-Vänta, hörde jag honom ropa. Du får den första du tit tade på för 10 euro och den spanska för 20, sa han
Då blev jag lite sur och frågade honom varför han sagt något helt annat från början? Tror du jag är en lättlurad gammal tant?
Mannen såg plötsligt ut som ett åskmoln och det verkade som att han tänkte skälla på mig. Då log jag mot honom mitt allra soligaste leende och förklarade att jag kommit på att jag nog inte skulle ha någon plånbok när allt kom omkring och ilade snabbt därifrån till nästa stånd. Där hittade jag en näst intill identisk plånbok för 10 euro och slog till. Jag kunde till och med betala med kort, men förstod att det mest önskvärda var att kunderna betalade kontant.
Det var trivsamt att gå omkring där mellan stånden och betrakta kommersen och diskutera med säljarna. Slutligen stannade jag hos en som sålde färsk frukt och grönsaker. Där låg härlig, färsk mango, stora ätmogna avokados, tomater och annat. Här var det ingen som prutade. Snarare rådde en tävling om att hinna handla innan det tog slut. Tydligen mycket eftertraktade godsaker, eller så var det för att det var i slutet av dagen. Troligen var det fler än undertecknad som köpte färskvaror i slutet av marknadsrundan.
Jag hade nog gått runt där och myst i två timmar minst och kände hur törstig jag blivit och gick in på en välkänd irländsk pub som låg i slutet av alla marknadsstånd. Beställde en hamburgare och ett glas sangria. I puben satt en kille och spelade piano och sjöng några välkända covers.
En mysig avslutning på en trevlig marknad, tänkte jag. Nu återstod bara den härliga promenaden tillbaka till San Agustin.
Se Dag & Natt´s: Marknadsguide
