Miss Palomas är en kvinna i sina bästa år, som unnar sig själv att vistas på Gran Canaria några månader vår och höst. Här har hon hittat sitt paradis. Övrig tid på året bor hon i Stockholm och har, som hon själv kallar det, uppnått “passionsåldern”. På Gran Canaria går hon ut och äter nästan varje kväll, utom när något av hennes favoritprogram visas på
Miss Palomas har lätt för att få vänner, men trivs även med att vara ute på egen hand. Hon är äventyrlig och älskar att betrakta människorna i sin omgivning. När man frågar henne hur gammal hon är, svarar hon, femtioplus. Osäkert dock hur mycket plus. Vem vet. Kanske sitter Miss Palomas bredvid dig när du går ut och äter ikväll.
Hon mindes det som det var igår. Ändå kändes det långt borta och en aning absurt det som inträffade våren 2020.
Det hela började med rapporter i media om en smittsam sjukdom som spred sig över världen. Sjukdomen fick namnet Covid 19, som står för: Co = Corona, vi = virus, d = diseas och 19 som står för året 2019, den första gången som viruset upptäcktes.
WHO döpte den till detta för att undvika stigmatisering av geografiska platser eller folkgrupper, läste miss P på internet.
Hon hade bokat in vårens resa till Gran Canaria för länge sedan och funderade på att avboka. Resebyrån sa, ”bokar du av, går du miste om hela beloppet”, men de försäkrade att det var ingen risk att åka, så hon reste.
På flygplatsen var det betydligt mycket glesare med folk än i vanliga fall. Magkänslan sa henne att hon borde ha stannat hemma.
Hon kom i väg och installerade sig i lägenheten i Playa del Inglés, packade upp, tog ett dopp i poolen, handlade frukost till kommande dag och gjorde sig därefter redo att gå ut och äta middag.
Miss P promenerade till en av sina favoritrestauranger i San Agustin, blev omkramad av ägarna och personalen och beställde in en trerättersmeny. Förrätten, räkor i vitlök med bröd, serverades.
Hon fick en känsla av att personalen rörde sig oroligt och samtalade med varandra i stället för att servera varmrätterna. Så plötsligt kommer de ut med kortläsarna i handen och meddelade att de måste stänga och att de fått besked från myndigheterna att alla måste återvända till sina hotell eller lägenheter. Därefter gick de runt och började ta betalt för det som serverats.
-Pandemi, sa ägaren.
Oro utbröt bland gästerna. Det diskuterades och spekulerades.
-Vad händer nu? Ska vi packa när vi kommer till hotellet? undrade några oroligt.
-Det är säkert falskt alarm, sa en annan.
En äldre dam började gråta men blev tröstad av sin man som försäkrade henne om att i morgon är allt som vanligt igen.
Miss P promenerade tillbaka till lägenhetshotellet och slog sig ner på balkongen, från vilken hon hade utsikt mot Atlanten och Maspalomas. Plötsligt får hon se ett militärfordon komma rullandes genom Maspalomas sandstrand. Från fordonet ropar någon i en megafon på spanska och engelska att samtliga omedelbart ska ta sig till sin bostad eller hotell och att det var förbjudet att uppehålla sig på offentliga platser.
Miss P blev på allvar orolig och ringde resebyråns servicetelefon där det tutade upptaget. Det kommer säkert ett SMS med besked snart tänkte hon. Ingen idé att oroa sig mer. Hon gick och la sig och vaknade mycket riktigt av att det plingade till i mobilen med ett meddelande om att information skulle ges senare under dagen.
Hennes lägenhet låg på andra våningen. Efter frukost gick hon ner till poolen för att ta ett dopp men stoppades av personalen som sa att hon måste återgå till lägenheten.
Hon slog på Tv:n och fick därmed en bättre bild av situationen. Hon måste hem till Sverige igen. Även om det var pandemi i hela världen, kändes Sverige plötsligt som den säkraste platsen på jorden.
Besked kom fortlöpande från resebyrån. Det var tillåtet att gå till och från matbutiker. Övriga affärer förutom apoteken, hölls stängda, liksom alla restauranger. Hon gick till det närmaste snabbköpet. Utanför var det en lång kö och alla fick stå med två meters avstånd från varandra. I dörren delade en ordningsvakt ut munskydd. Endast tio kunder i taget släpptes in. Hon försökte tänka ut vad som var mest nödvändigt och köpte smör bröd, pålägg samt även 5 liter vatten. Hon irrade runt i butiken och kom på när hon var på väg ut att hon inte köpt någon middagsmat.
Det hela var overkligt och det okända kändes skrämmande. Hur kändes det om man blev smittad? Hon kände efter. Frisk som en nötkärna ännu så länge i alla fall. På TV rapporterades om tusentals som insjuknat och till och med de som hade dött.
Miss P kunde för det mesta se det humoristiska i de situationer hon hamnade i, men ännu så länge var det inget som var kul.
Hon ringde väninnan, som fortfarande var kvar i Sverige. Meningen var att hon skulle har rest ner följande vecka. De hade planerat att göra så mycket kul tillsammans, men hennes resa hade förstås ställts in. Hade hon haft avresedatum bara en dag senare, skulle även miss P varit kvar i Sverige. Hennes barn ringde. De oroade sig förstås för sin mamma, men lät lugnade när hon sa att hon mådde bra.
Det var en overklig syn att se Maspalomas ligga helt öde, sånär som det polisbilar och militärfordon som körde fram och tillbaka för att hålla koll. De ropade i megafonerna att alla skulle gå hem. Det är nästan som att delta i en science fiction film, tänkte hon och konstaterade att det var ingen idé att deppa. Det gjorde inte situationen bättre.
Hon kom äntligen fram på telefon till resebyrån och förklarade att hon inte var intresserad av att sitta på en balkong i tre veckor och fick till svar att de påbörjat organisationen av att flyga hem turister men att det kunde dröja.
När det blev dags för middag, funderade hon på vad hon skulle göra. Just då, var det någon som sköt in en lapp under dörren. ”Skicka ett mejl och beställ din middag. Vi levererar till dörren” stod det. Aldrig hade hon väl blivit så glad över ett reklamblad tidigare. Betalning skulle göras via internet med kontokort.
Hon beställde räkcocktail, wienersnitzel och pannacotta och betalade. Maten levererades en timma senare. Ett sms plingade till att hon skulle gå till ytterdörren.
Hon dukade upp måltiden på balkongen. I kassen hade restaurangen även packat ner en liten flaska rödvin samt en miniflaska med Baileys likör. Där satt vi på våra balkonger och skålade på behörigt avstånd till varandra alla grannar. Märkligt nog var det rätt lugnt och trivsamt. Maten var god och hon hade blivit lite smått berusad av rödvinet.
Så smart av restaurangen att snabbt ställa om verksamheten till catering, tänkte miss P och sände dem en tacksam tanke.
Efter några dagar hade hon tröttnat på att sitta på balkongen. Visserligen kunde hon sola sig så länge som solen sken in på balkongen och visserligen fanns nu tre olika restauranger att beställa mat ifrån, men nu ville hon bara hem. När hon berövats friheten att gå eller åka vart hon ville, försvann tjusningen.
När det gått nästan en vecka, kom besked om att hon följande morgon skulle få resa hem.
En buss skulle hämta upp utanför lägenhetshotellet. Hon stod där på utsatt tid och väntade och väntade. När bussen var en kvart försenad, ringde hon resebyråns servicetelefon och fick klartecken till att ta en taxi och skicka kvittot till dem när hon kom hem.
Sagt och gjort. Hon ringde en taxi och anlände till flygplatsen. Vid incheckningen fick hon besked om att hennes namn inte fanns med på passagerarlistan för det planet. Det hade ändrats till ett extrainsatt plan som skulle avgå först klockan tjugo i kväll. Miss P tittade på klocka. Det var sju timmar till dess.
Det var bara att gilla läget. Hon slog sig ner vid en sittplats. Alla butiker och serveringar var stängda. Som tur var hade hon med sig en baguett och en banan. Vatten kunde köpas i automater. Hon hade även en bok att läsa men kände sig för okoncentrerad för att ta in vad hon läste och övergick till att spela Wordfeud på telefonen.
Hon betraktade människorna ikring sig. Ett drag av osäkerhet och rädsla speglade sig i många ansikten. Att allt blivit så förändrat på bara några dygn kändes märkligt och liksom overkligt. Alla placerade sig med ett visst avstånd från varandra. Några hade satt på sig munskydd.
Framemot nittontiden läste hon på displayen på väggen att planet skulle bli en timma försenad. Det spelar ingen roll. Huvudsaken att hon kom hem. Så småningom fick de gå ombord på flygplanet, en stor Airbus, där det redan satt folk. De hade hämtats upp från någon annan ö. Väl uppe i luften upplystes de om att några taxfreevaror inte lastats på och inte heller någon mat. Det som fanns var vatten och chips. Hon hade slutat att bry sig.
Jag kommer aldrig mer att resa till Gran Canaria, minns hon att hon tänkte. Resebyrån var generösa och återbetalade hela resan efter en månad.
Så småning om klingade pandemin av. Hon läste att bara i Sverige hade över tjugotusen personer avlidit. De flesta var äldre och många med underliggande sjukdomar.
Det gick en längre tid. Resebyråerna öppnade för bokning igen. Till en början fanns restriktioner på flygplatser, bussar, restauranger och apotek, vilka togs bort efter hand. Fortfarande finns sjukdomen kvar, men de massiva vaccinationsinsatserna gav snabbt resultat och nu är allt nästan som vanligt igen.
Ja, pandemin glömmer jag aldrig, tänkte miss P. Slutat resa? Nej det hade hon inte gjort. Hon reste till och med oftare till Gran Canaria nu än vad hon gjort tidigare, med insikten att leva i nuet. För du vet aldrig vad som händer här näst.
Förra månadens Miss Palomas: Tapas för 2
Miss Palomas påminner om den svenska författarinnan Lotta Holmgren från Stockholmsområdet. Hon tillbringar mycket tid på Gran Canaria där hon skriver sina böcker, som förvånansvärt nog kan ha eller inte ha en koppling till ön. Hon skriver också noveller för svenska tidningar.
Kontakt; [email protected]
