Den som idag kommer till kajen i Arguineguín möts av en nästan oansenlig plats. Några staket berättar om den kommande renoveringen, och den spruckna marken vittnar om ett intensivt utnyttjande av kajen, en gång till och med hektiskt, som det av fartyget Salvamento Marítimo som nu gungar i lugnet en dag utan några varningar till sjöss.
Men för fem år sedan var detta platsen för en av de grövsta episoderna av migrationshantering under detta århundrade. Mycket liknande stängsel användes den där augusti 2020 för att avgränsa ett läger, där upp till 2 600 personer trängdes – sex gånger dess kapacitet – och som till slut blev symbolen för ett misslyckande: för mottagningssystemet, för respekten för de mänskliga rättigheterna och kort sagt för värdigheten.
Den sanitära krisen, i kombination med en ökning av antalet båtar, tvingade fram en tillfällig byggnad på vad som i själva verket var en parkeringsplats, och med tanke på att det var omöjligt att flytta runt på området, gick Arguineguín från att vara en nödlösning, till att bli en permanent lösning. Varken klagomålen från ombudsmannen eller borgmästarinnan i Mogán, Onalia Bueno, bidrog till att förbättra situationen förrän fyra månader senare, då anläggningarna monterades ned. Ett beslut som kom tack vare att hänvisningarna till fastlandet återupptogs och det nya tillfälliga centret för omhändertagande av flyktingar (CATE) som inrättades i Barranco Seco, ett militärt område som överlåtits av försvaret och som har kapacitet att hysa upp till 600 personer.
Trots de kritiska röster som höjdes även inom rättsväsendet själva, fastställdes dock aldrig ansvarsförhållandena, och den rättsliga myndigheten slog fast att det inte förekommit något olagligt frihetsberövande eller omänsklig eller förnedrande behandling av migranterna. Fallet avslutades med motiveringen att det rörde sig om en ”exceptionell” situation och att ”det inte fanns något annat alternativ”.
