Miss Palomas är en kvinna i sina bästa år, som unnar sig själv att vistas på Gran Canaria några månader vår och höst. Här har hon hittat sitt paradis. Övrig tid på året bor hon i Stockholm och har, som hon själv kallar det, uppnått “passionsåldern”.
På Gran Canaria går hon ut och äter nästan varje kväll, utom när något av hennes favoritprogram visas på svensk TV.
Miss Palomas har lätt för att få vänner, men trivs även med att vara ute på egen hand.
Hon är äventyrlig och älskar att betrakta människorna i sin omgivning. När man frågar henne hur gammal hon är, svarar hon, femtioplus. Osäkert dock hur mycket plus. Vem vet. Kanske sitter Miss Palomas bredvid dig när du går ut och äter ikväll.
Kära dagbok! Idag gick jag ut och åt på restaurang. Det gör jag förresten nästan varje kväll på mina semesterresor. Gran Canaria är fantastiskt och det finns alltid något nytt matställe att utforska.
Nåväl. Den här kvällen gick jag till en välkänd restaurang i San Agustin, som de flesta skandinaver besöker minst en gång under sina semesterveckor. Redan vid sextiden var det nästan fullsatt i lokalen och en halvtimma senare halvsprang servitörerna mellan borden för att försöka uppfylla oss turisters önskemål.
Jag visades till mitt fönsterbord och hälsades välkommen med förnamn. Har jag varit här så många gånger redan så att de känner igen mig? funderade jag stilla. Tills jag kom på att jag sagt vad jag hette när jag ringde och beställde bord.
En gratis drink och en flamberad miniatyrkorv, samt tre sorters smör och bröd, ställdes framför mig och var ”on the house” sa hovmästaren artigt.
Jag beställde ett glas rödvin, trerättersmeny samt en flaska vatten. Det blev tid att betrakta besökarna runt omkring mig och jag är inte särskilt nyfiken av mig. Nåja kanske lite. Kunde inte låta bli att höra samtalet som utspann sig vid bordet bakom mig.
-Det ska vara specialpris på söndagsmiddag idag, sa kvinnan.
– Jag har för mig att den endast var fram till klockan 14.45, svarade mannen som jag förmodar var hennes make.
– Det står middag. Då ska det gälla hela kvällen, sa kvinnan med ännu säkrare stämma.
-Ja ja älskling. Du brukar ha rätt, svarade maken underdånigt.
-Det vet jag att jag har. Hade det stått något annat, skulle vi inte ha gått hit, svarade kvinnan.
Hovmästaren kom fram till bordet för att ta upp deras beställning och de fick då veta att dagens söndagsmiddag avslutats mycket riktigt, klockan 14.45.
-Det var det jag visste, sa maken. Jag läste det i annonsen i Dag & Natt.
– Men varför sa du inte något? undrade kvinna.
-Det gjorde jag visst, men du var så säker att jag blev osäker. Vi kan beställa något annat, sa maken.
-Jag är säker på att jag läste rätt, sa kvinnan.
-Ok men släpp det nu. Det finns mycket annat på matsedeln. Jag tror jag ska ta fläskfilé med champinjoner, sa maken.
– Du brukar ju gilla musslor i vitt vin, sa kvinnan till sin man.
-Jo men det kan vara roligt att smaka något nytt, svarade han.
-Då blir du säkert missnöjd och ångrar dig. Jag tycker du ska välja musslorna i alla fall. Själv ska jag ha filé Oscar, sa kvinnan.
Hovmästaren tog upp deras beställning. Kvinnan sa vad de skulle ha och maken satt tyst. Men så höjde han plötsligt stämman och sa: Jag ska ha fläskfilé med champinjoner och en härlig räkcocktail till förrätt.
– Du kommer att ångra dig, sa frun.
Hovmästaren såg från den ene till den andra.
-Dessutom snarkar du alldeles för högt i natt om du äter för mycket, sa frun.
Det blev andäktigt tyst några sekunder. Jag satt spänd och väntade. Skulle han göra som hon sa eller stå på sig?
Hovmästaren sa då på klingande svenska. Fläskfilén är väldigt populärt här hos oss. Dessutom ingår räkcocktail som förrätt. Vi kan bjuda frun på en också fast det inte ingår i filé Oscar, sa han artigt.
Kvinnan blev så paff att hon inte kom sig för att protestera. Efter cirka tio minuter fick jag in min räkcocktail som smakade mycket gott. Från paret bakom mig hörde jag ”Vi har väntat minst en halvtimma men ännu har vi inte fått någon mat.
-Men älskling, vi är på semester. Inte har vi väl så bråttom? Koppla av och njut av vinet, sa maken.
-Det är principen. Först en felaktig annons som lurade oss att gå hit. Sen får vi vänta i det på vår mat.
Just då kom servitören till deras bord med gratisdrink, smör och bröd samt en flamberad minikorv. Likadant som jag fått tidigare.
– Varsågoda, detta bjuder vi på, sa servitören. Maten kommer strax.
-Klart att ni måste hitta på något för att skylla ifrån er, sa hon på svenska.
Den artige servitören ursäktade sig med att han inte förstod och lämnade bordet. Fast med mig hade han nyss talat svenska.
Det var tyst från grannbordet en lång stund. Så länge att jag till slut funderade på om de satt korven och brödet i halsen? Strax därpå serverades deras mat.
-Det ska vara en hummerklo på filén, inte räkor, sa kvinnan när de kommit till varmrätten.
-Jag tycker det smakar utmärkt, sa maken.
-Det är säkert pulverbearnaise, sa kvinnan.
-Hur smakade det då? undrade maken.
-Jo det smakade faktiskt riktigt bra, svarade frun.
Jag avslutade min middag och gav servitören rikligt med dricks och tänkte att det inte kan vara helt enkelt att tillfredsställa alla oss bortskämda turister. Krögarna gör säkert sitt allra bästa för att vi ska vara nöjda. Ändå måste vi gnälla. Det hör liksom till. Lovade mig själv att tänka på detta nästa gång jag gick ut och åt. Det sista jag hörde innan jag lämnade restauranten, var kvinnans röst som sa:
– Jag är säker på att det stod fel i annonsen.
Jag gick ut i den varma Canaria kvällen och njöt av att kunna gå utan kofta, trots att de bara var mars och kände mig priviligierad att få vara här på ön.
Lotta Holmgren Författare från Stockholmsomstrakten som skrivit en kåseribok och fem romaner, kåserier för tidningen Hemma och noveller för Aller media. Aktuell med böckerna, Brevens hemlighet, i Sverige och, Mora mi blir så lett brun, i Norge. Kontakt: [email protected]
