Pojken som sett allt -Birgitta Frejhagen möter Pedro J.Franco från San Fernando Gittan Frejhagen (aktuell med boken Pionjärerna) Övriga foton privata. När Pedros J Francos pappa var ung emigrerade han från Maspalomas till Cuba. Han var en lång och charmant herre och hade framgång på Cuba, och 1927 han fick en utmärkelse av organisationen Kanarier på Cuba. Han lärde sig läsa och skriva och räkna de fyra räknesätten. Men efter 20 år återvände han till Maspalomas och gifte sig med en 21 år yngre kvinna. De fick fem barn och Pedro, Perico, är yngst i syskonskaran. Perico föddes 1949 och växte upp som en vanlig grabb i Maspalomas. När jag var barn på 1950-talet ägde grevefamiljen de la Vega Grande all mark i Maspalomas. berättar Pedro. Mina föräldrar var medianeros. Det betydde att de inte var dagavlönade, utan de fick bruka en del av grevens mark, och som betalning skulle grevefamiljen ha hälften av skörden. De som var medianeros i Maspalomas hade det ganska bra. Man bodde i rejäla hus som respektive familj byggt och byggt om under många decennier. Pedros hus bestod på 1950-talet av ett kök och tre rum, alla med ingång från en innergård, med ett glest skuggande tak över. - Rummen sov man i och använde till förråd. Livet ägde rum på innergården, minns Pedro. Till skillnad från många i Las Palmas och på fastlandet svalt familjen aldrig under inbördeskriget, utan man hade alltid tillgång till mat i form av grönsaker, frukt, och majs, som man torkade och malde till det populära gofiomjölet. De fanns också alltid kött, mjölk och ägg från egna kor och hönor. Däremot behövde de kontanter. För att få tillgång till betalningsmedel sydde Pedros mamma kläder till barn och vuxna i Maspalomas. -Kunderna kom hem och satt på innergården, minns Pedro. Mamma hade ett par modetidningar som kunderna valde modeller från. Jag minns att antingen tjattrande kvinnor om mode eller så surrade mammas symaskin, skrattar Pedro. Barnen i Maspalomas hjälpte till med jordbruk och fårskötsel. Pedros första ansvar var att bevaka frukträd, som hotades av korpar som gärna ville äta upp frukterna. Jag slog med stenar och järnpinnar mot varandra för att fåglarna skulle bli rädda och flyga bort, men ibland var de så stora så att jag knappt tordes väsnas av rädsla för att de skulle angripa mig. Jag var nog bara 6 eller 7 år när jag började jobba och då var jag liten och spenslig, säger Pedro. Pedro var en vanlig grabb i Maspalomas, men han hade en ovanlig pappa. Pappan lärde Pedro läsa och skriva redan innan han skulle börja i skolan. Och när Pedro var tio år inträffade något mycket speciellt. Hans pappa bestämde att familjen skulle avstå från Pedros arbetsinsats och att Pedro skulle få studera fyra år i Las Palmas. Pedros syster arbetade i grevens hem i Vegueta i Las Palmas med att städa och ta hand om barnen. Kanske var det på grund av att Greven redan kände Pedros syster som han och grevinnan erbjöd sig att betala Pedros skolböcker och inackordering i Las Palmas. Jag vet faktiskt ingen annan av mina kompisar, som fick en sådan möjlighet de åren, berättar Pedro. När Pedro gick i skolan i Las Palmas lät greven utlysta en världsomspännande arkitekttävling. Tävlingen blev en succé! Den gjorde Maspalomas känt i inflytelserika kretsar i många av världens stora städer från Mellbourn via Tokyo, till New York, Berlin och Stockholm. Tävlingen gav också Greven ett planeringsunderlag för hur en komplett turiststad skulle kunna byggas längs Maspalomas oändligt vackra stränder och ökenområde. Tävlingen skulle i grunden ändra Pedros Maspalomas. Pedro 12 år på innergården vid familjens enda prydnadssak en vackert skimrande keramikfisk, som föräldrarna fått i bröllopspresent. 1962 När jag kom tillbaka efter fyra år i Las Palmas till Maspalomas hade greven de la Vega Grande och hans arkitekt Manuel de la Pena satt spaden i marken i San Agustín. Dvs i Spanien säger vi att vi sätter en utsättningspåle, en estáca i marken, men innebörden är densamma. Ceremonin ägde rum den 15 oktober 1962 för att markera att nu skulle man börja bygga ett turistområde av världsklass i Maspalomas. I ett öde stepplandskapet började greven de la Vega Grande byggde tre saker – en restaurang, ett bungalowområde och ett hotell. De hette la Rotonda, Los Caracoles och Hotell Oasis. Alla tre fick betydelse för Pedro och hans syskon. I Los Caracoles fick en av Pedros systrar arbete som städerska. Hon fick gå på utbildning i en hel månad i Las Palmas för en tysk kvinna fru Ellinger. Grevens fru, grevinnan de la Vega Grande minns fortfarande med stor glädje att hon hade bestämt hur uniformerna skulle se ut och valt spetsarna som skulle fästas på hätta och förkläde. -Ungefär samtidigt som min syster fick anställning i Los Caracoles fick min mamma en förfrågan från greven om familjen kunde köpa en kamera till min bror Juan, för då skulle han kunna få arbeta som fotograf vid invigningen av restaurangen, La Rotonda. Både mamma och Juan slet hårt och fick ihop pengar till hans första kamera. Detta blev det första stegen som fotograf för Juan Franco, som kom att bli den främste fotografen i Maspalomas. Han har genom åren fotograferat både natur och människor i Maspalomas och på hela Gran Canaria på en nära och utsökt sätt. Nu finns många av hans bilder tillgängliga för alla via en offentlig stiftelse www.fedac.com. Jag kan fortfarande njuta av att bara sitta och titta på hans bilder, säger Pedro. Pedro själv fick arbete som lärling på bygget av grevens hotell Oasis nära fyren, som ligger längst ute på Gran Canarias södra udde. Som lärling fick jag inte göra lika tunga jobb som en fullvuxen man, så framför allt vattnade jag cementen i hotell Oasis nymurade väggar och golv. Jag minns att det kändes som oändligt många kvadratmeter, som skulle vattnas noga för att inte torka för snabbt, berättar Pedro. När Hotel Oasis var färdigt fick Pedro anställning vid bygget av Rocas Rojas i San Agustín, som var ett svenskt-spanskt projekt. Bakgrunden var att FNs hälsoorganisation WHO hade varnat för att det i näringslivet dog fler personer i stressrelaterade sjukdomar, som hjärtinfarkt eller hjärnblödning, än i cancer. När SAFs styrelse fick del av denna information beslutade styrelsen att göra något radikalt – man avsatte pengar för att investera i en svensk rehabiliteringsanläggning i ett hälsosamt klimat. Bygget utfördes av ett företag som hette MASSAF (MASpalomas och SAF) med svenskarna Allan Näslund och Johan Skarne från Skarne International i ledningen. MASSAF byggde 400 bungalows i Rocas Rojas, och dessutom en svensk rehabiliteringsanläggning, Svenska Re, reception, restaurang och 11 friliggande och arkitektritade hus i det som kallas Los Privados ovanför Rocas Rojas 100-område. Totalt pågick projeket Rocas Rojas i 11 år. Pedro började vid bygget av Rocas Rojas som listpojke, dvs han var ute på bygget och skrev närvaro- och tidslistor mm som behövdes av administrationen för utbetalningar av löner mm, men redan efter ett par år avancerade han till administrationen. Rocas Rojas invigdes i december 1971, men då var bara 100- och 200-områdena klara, berättar Pedro. Så vi fortsatte att bygga samtidigt som de färdiga husen hyrdes ut via Sunwing. -Pedro minns dessa år med glädje. Jag var ju ung på den tiden och Allan Näslund och Johan Skarne imponerade på mig. Jag kunde inte tro att personer som var direktörer och chefer, kunde vara så bra och sympatiska som de faktiskt var! Utöver arbetet engagerade sig Pedro i det sociala livet i Maspalomas. Han organiserade fotbollsturneringar, och så småningom blev han också teaterdirektör och regissör i en teaterförening i Maspalomas. I början gjorde vi religiösa uppsättningar, men sedan satte vi upp mer avancerade föreställningar, minns Pedro med stor glädje. En del av dessa pjäser var egentligen inte accepterade i Francos Spanien. När de väl skulle gifta sig samlade ledningen och arbetskamraterna på MASSAF in pengar till en riktig bröllopsresa. Vi gifte oss kl 12 i kyrkan i Maspalomas och sedan gick hela bröllopsföljet tillsammans hem till innergården hos Pedros föräldrar där bröllopsfesten gick av stapeln, minns Pedro leende. Men redan kl 16 fick gästerna fortsätta att fira själva, för då gav de nygifta sig iväg på bröllopsresa. Den gick till Lanzarote och La Palma. Bröllopsresan varade i fyra dagar och de nygifta fick uppleva två helt olika öar i den kanariska ögruppen – en karg och en grön. Sedan bodde vi i tre år hos mina föräldrar och vi fick vårt första barn där. Det var en mycket speciell och spännande tid både i mitt privatliv och på arbetet, berättar Pedro. Perioden i mitten av 70-talet, under diktaturens sista år, var mycket orolig. Franco var först länge sjuk och dog sedan. De flesta ville en åstadkomma en fredlig övergång till demokrati, men alla var oroliga för att det skulle utbryta oroligheter, som i värsta fall skulle kunna försätta landet i ett nytt inbördeskrig. Men kungen, politikerna och befolkningen hanterade situationen så att landet fick en ny demokratisk författning och en ny era inleddes. Under den här tiden satt jag på två stolar, berättar Pedro. Jag hade både blivit utsedd till personalchef på MASSAF och till facklig ombudsman i de första fackliga valen som fick hållas enligt den nya konstitutionen. Det innebar att Pedro skulle företräda arbetsgivaren i förhållande till de anställda, men också företräda de anställda i förhållande till arbetsgivaren! Hade inte svenskarna Allan Näslund och Johan Skarne varit chefer hade det aldrig fungerat så bra som det faktiskt gjorde, säger Pedro allvarligt. De var vana vid att arbeta i en demokrati och vid att prata med arbetare. Det var nog min mest spännande och lärorika tid i yrkeslivet. Hur gick det sedan? På några få år utvecklades Maspalomas i linje med greve de la Vega Grandes visioner till ett 17 km lång turistområde i världsklass. Pedros systrar gifte sig och blev hemmafruar, vilket var en heltidssysselsättning under denna period. Pedros bror blev en av Gran Canarias mest berömda och uppskattade fotograferna och den absolut mest framstående vad gäller ödsliga fotografier från steppen, grafiska bilder från öknen och nära bilder från människor i fest och arbete i Maspalomas. Efter arbetet på MASSAF blev Pedro anställd av kommunen där han varit kommunens protokollförare, men också arbetat på en lång rad andra befattningar. Under hela sitt vuxna liv har Pedro blivit allt mer intresserad och också allt mer kunnig i Maspalomas historia. Hans uppdrag idag i kommunen är att bevaka och ta initiativ för att utveckla Maspalomas kulturarv och historia. En av många intressanta saker som jag fått göra är att skapa två statyer som minner om Christoffer Columbus besök i oasen på Maspalomas sydspets för att lasta vatten och ved år 1502. Privat är Pedro idag ordförande för organisationen Maspalomas vänner och har gett ut flera böcker om Maspalomas kulturarv. En av dem handlar om Maspalomas innan turisterna kom och en annan handlar om grevefamiljens arbete med den internationella arkitekttävlingen. Den senare har bedömts ha ett nationellt turistintresse.