Miss Palomas är en kvinna i sina bästa år, som unnar sig själv att vistas på Gran Canaria några månader vår och höst. Här har hon hittat sitt paradis. Övrig tid på året bor hon i Stockholm och har, som hon själv kallar det, uppnått “passionsåldern”.
På Gran Canaria går hon ut och äter nästan varje kväll, utom när något av hennes favoritprogram visas på svensk TV.
Miss Palomas har lätt för att få vänner, men trivs även med att vara ute på egen hand.
Hon är äventyrlig och älskar att betrakta människorna i sin omgivning. När man frågar henne hur gammal hon är, svarar hon, femtioplus. Osäkert dock hur mycket plus. Vem vet. Kanske sitter Miss Palomas bredvid dig när du går ut och äter ikväll.
Kära dagbok!
-Du borde försöka bli lite mer kulturell, sa en väninna till mig i telefon igår.
-Varför då? Jag är så nöjd ändå med tillvaron och spenderar dagarna precis som jag vill och har lust till. Någon kultursnobb har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. Dessutom vet du mycket väl att jag inte är typen som springer på museum, svarade jag.
-Jo jag vet det. Fast det skadar väl aldrig att vidga vyerna en aning. Pröva att ta en tur med någon av de där ”nästan gratis bussarna”. De har resor över hela Gran Canaria och du får se andra delar av ön, sa väninnan. Jag har testat flera gånger och har upplevt en hel del kul.
-Vi får väl se, svarade jag.
Under de nästan tjugo år som jag tillbringat en del av vintern på ön, kände jag mycket väl till bussturerna. Det har bara inte blivit av att testa. Jag har så mycket annat kul för mig.
Min väninnas ord låg kvar i mitt medvetna och något senare samma dag, på väg hem från matbutiken, plockade jag med mig reklamblad från två av dessa bussbolag. Broschyrerna låg lite var stans i centrum, inkilade i staket och utanför ett café. Tråkigt nog hittade jag även flera stycken slängda på marken.
Undrar vad de spanska myndigheterna säger om nedskräpning, funderade jag. Över allt annars, här i San Agustin, verkar det vara så snyggt och städat.
Efter en simtur i den tempererade bassängen där jag bor, satte jag mig på balkongen med eftermiddagskaffet och bläddrade i broschyrerna. Där erbjöds resor till i stort sett hela ön. Shoppingtur till Las Palmas, marknaden i Puerto de Mogan, besök på en kaffeplantage, var bara några av dem. Måste i ärlighetens namn säga att jag blev lite nyfiken. Hur kunde det vara så billigt? I priset ingick, förutom bussturen, även frukostpaket och lunch. Det enda problem som jag såg det, var att turerna startade så otroligt tidigt på morgonen. Klockan åtta var det upphämtning vid busshållplatsen. Det innebär att jag behöver gå upp redan 06.30 om jag skulle hinna fixa till mig och dricka kaffe, tänkte jag.
Nu hör det till saken att jag är fruktansvärt morgontrött. Men ville jag åka med, var det bara att gilla läget.Men ville jag åka med, var det bara att gilla läget.
Följande morgon stod jag i god tid vid busshållplatsen i San Agustin, redo att insupa mängder av spansk kultur. Där var även ett tjugotal andra morgonpigga individer. Jag hörde att det talades både svenska, norska, danska och finska. Bussen var där i tid och vi betalade med kontanter till bussvärdinnan som önskade oss välkomna ombord. Bussen stannade för att plocka upp resenärer vid flera hållplatser. En baguett med skinka samt apelsinjuice delades ut till var och en. Jag hade redan satt i mig en stadig frukost och tackade därför nej. Uppmaningen på skylten längst fram, att det var förbjudet att äta och dricka i bussen, gällde tydligen inte just idag.
-Har ni glutenfritt bröd? hörde jag en man med knallrött hår fråga.
-Tyvärr inte, men juicen är utan gluten eller om det var laktos. Jag minns inte riktigt, svarade värdinnan som pratade i en mikrofon som sett sina bästa dagar. Det lät något sprucket och raspigt när hon talade.
–Jag är vegetarian, sa en kvinna. Har ni någon med ost?
Värdinnan skakade på huvudet.
-Du kan väl bara peta bort skinkan och äta brödet och paprikan, svarade hon.
– Vi har tyvärr varit tvungna att ändrade planerna på grund av vägarbeten. Turen till Mogan är därför inställd. Men oroa er inte. Vi kommer att köra er till flera andra spännande resmål, förklarade värdinnan hurtigt på en dialekt som var en blandning mellan norska, svenska och danska.
– Håper ni förstår vad jag säger. Jag pröver att tala skandinaviska, sa värdinnan
Alla försäkrade att de förstod, utom paret från Finland. I think I have to speak english also, sa värdinnan med ett leende.
Det här började ju bra tänkte jag men beslöt mig för att gilla läget. Puerto Mogan kan jag säkert besöka en annan dag.
Vi fick information om att färden skulle gå till en kaffeplantage, några vackra utsiktsplatser samt slutligen en spritfabrik.
Ett glatt sorl hördes bland vissa av passagerarna om det sistnämnda. Bussen körde uppför branta, smala och slingrande vägar. Kurvorna var snäva och jag förundrades över att chauffören över huvud taget vågade köra där. Men strax blev vägen bredare och vi svängde in framför en restaurang. .
-Mina damer och herrar. Vi ska nu göra ett stopp för att få spännande information om lokala produkter, sa värdinnan.
Det hade hon tydligen glömt att upplysa oss om innan. Jag började förstå varför bussturen var så billig. Vi kom in i en lokal fylld av ullplädar, skinn och diverse sängmadrasser som var placerat runt om i lokalen.
Vi serverades apelsinjuice och vitt vin. Därefter klev en karismatisk man i sextioårsåldern in i rummet, tillsammans med en något gråare kollega. De pratade sig varma om dessa ullprodukter som påstods besitta mirakelegenskaper och utföra rena rama underverk med din kropp.
– En man jag känner hade varit förlamad efter en bilolycka. Han fick tillbaka känseln i benen igen tack vare att han börjat sova på dessa madrasser, sa den gråhårige.
-Själv sover jag sedan flera år tillbaka, med enbart dessa ullplädar. Varken påslakan eller underlakan behövs, sade hans kompanjon.
Jag tänkte, så jätteäckligt att inte ha rena lakan i sängen.
-Hur gör man när filten blir smutsig? frågade jag.
-Bra fråga, sa charmknutten. Då tar man ut den i snön på vintern och borstar den, svarade han.
-På sommaren då? undrade jag.
– Du behöver inte tvätta den på sommaren, svarade charmören.
Mycket märkligt tänkte jag men ville inte ställa fler frågor för att inte ytterligare förlänga föredraget.
När mannen fortfarande malde på, efter en dryg halvtimma, tittade jag mig omkring och konstaterade att det flesta lyssnat klart. Vid det här laget visste jag så pass mycket om ull, att jag skulle kunna doktorera i ämnet.
Plötsligt avbröts monologen, Vi erbjöds nu att klämma och känna på produkterna och provligga madrasserna. Några blev så lyriska att de villigt skrev under avtal. De köpte madrasser, kuddar och plädar, för tiotusentals kronor som skulle sändas till deras hemadresser. Varorna skulle säkert komma fram, men att sova på stickig ull var i alla fall inte min grej, tänkte jag. Hur lättlurad får man bli?
Femtio minuter senare, fick vi lunch. Maten var god. Spanjorerna kan detta med Paella.
Efter måltiden styrde bussen vidare. Nya slingriga vägar. I en vacker dalgång, låg plantagen. Vi fick höra berättas om förutsättningarna för att kunna odla kaffe på Gran Canaria och guidades igenom proceduren steg för steg av plantageägaren själv. Naturligtvis fick vi provsmaka kaffet som var gott och aromrikt, vilket vi förstås även erbjöds att köpa med oss hem från hans lilla gårdsbutik.
Bussen rullade vidare och stannade till vid en ny platå med en underbar utsikt.
-Var så goda och kliv ut och fotografera. Men akta er så att ni inte ramlar ut för klippan, sa värdinnan.
När vi några minuter senare åkte vidare, funderade jag över hur många som har en bild i telefonen från just den här platsen?
Nästa stopp blev utanför ett vitkalkat hus som tydligen var ett café.
– Nu är det dags för förfriskningar, sa värdinnan.
Än en gång bjöds vi på vin och juice. Trots den förträffliga luftkonditioneringen i bussen var de flesta rätt törstiga. Det fanns även kaffe och munkar att köpa för den som ville ha.
In i rummet kommer en glad kvinna som på danska förklarade att hon inte skulle uppehålla oss någon längre stund. Bara berätta lite kort om deras fantastiska, kräm av Aloe Vera som hon påstod gjorde underverk med kroppen. Ännu en produkt med inbyggt mirakel, konstaterade jag sarkastiskt.
Kvinnan berättade att Aloe Vera var en växt som fanns över nästan hela ön och hade läkande krafter. Hon hade jobbat med den här produkten sedan hon gifte sig med en spanjor och flyttade hit för femton år sedan.
Jag hörde flera av mina medpassagerare sucka. Detta kändes som en demonstration för mycket, dessutom på danska som majoriteten av bussens passagerare inte förstod särskilt bra.
Trots allt gick det rätt bra att begripa vad hon sa. Hon hade en otrolig förmåga att, med en blandning av tal, gester och miner göra sig förstådd och snart var alla i gång med att testa, dofta och smaka på produkterna. Jo, hon hade till och med en Aloe Vera dryck som hon påstod var full med nyttigheter. Jag tyckte den smakade mest olja.
Krämen var förvånansvärt smidig att applicera på armarna och doftade blommigt.
-Den är bra mot bland annat solbränna och ersätter alla andra krämer, förklarade danskan, med ett leende medan hon slog in de tresiffriga beloppen på kassaapparaten.
-Nu vill jag till spritfabriken, sa en av bussresenärerna irriterat. Han tillhörde troligtvis gruppen som försett sig med minst två glas vin vid varje tillfälle, tänkte jag.
-Det är vårt nästa stopp, förklarade värdinnan tålmodigt.
En stund senare körde vi in på gårdsplanen utanför fabriken. Doften av destillat och alkohol stack i näsborrarna så snart vi kom in i lokalerna. Vi guidades genom tillverkningen och fick provsmaka vid varje fas i produktionen.
Stämningen som varit något låg i bussen, steg igen i takt med att antalet glas konsumerades. Efter guidningen, lotsades vi till en butik, där det såldes bland annat honungsrom.
Givetvis fanns möjlighet att även här provsmaka varje produkt. Det här skulle aldrig tillåtits på Systembolaget i Sverige, var min första tanke.
Fast detta är Spanien. Här är det en helt annan syn på alkohol. Men att släppa loss törstiga turister på gratis provsmakning är nästan som att släppa kalvar på grönbete, tänkte jag och fnittrade förtjust för mig själv.
På vägen tillbaka, hördes ljudliga snarkningar i bussen. Jag var ännu vaken och funderade över hur mycket kultur jag egentligen hade fått under denna tur. Jo jag hade sett en del vackra vyer och givits inblick i kaffe- och alkoholtillverkning, vilket i sig var intressant. Ullpresentationen kunde jag varit utan. Informationen om hudkrämen var även den alldeles för lång för att hålla mitt intresse vid liv någon längre stund.
Samtidigt kan jag förstå att kanarierna vill marknadsföra lokala produkter och sälja och utnyttjar de möjligheter som ges. Jag älskar spanjorerna och deras härliga, gästfria sätt mot oss turister. Ingen skugga över dem. Upplägget av bussturen hade dock en hel del förändringspotential.
-Ge gärna busschauffören ordentligt med dricks, uppmanades vi av värdinnan då vi skulle kliva av bussen. Han har en väldigt låg lön, förklarade hon nästan viskande och skramlade med en burk framför oss.
Åter i San Agustin, passade jag på att handla mat, när jag ändå var i centrum. Det första jag fick syn på, prydligt uppställt framme vid kassan, var burkar av samma Aloe Vera produkt som jag köpt på bussturen. Bara med den skillnaden, att i den här butiken, var priset bara ungefär hälften så dyrt som det jag betalat. Fast kanske butikerna får bättre inköpspriser eller väljer att dumpa priset som lockvara, tänkte jag.
Utanför butiken låg nya broschyrer från bussbolaget. Även utefter gatan.
Har de verkligen tillstånd att skräpa ner på det här sättet? Vad tycker de andra handlarna om detta? funderade jag. Tillbaka i min lägenhet, hittade jag även en broschyr inkilade under ytterdörren.
Följande dag ringde jag upp min väninna:
-Nå, fick du någon kultur till livs? undrade hon.
– Nja, så mycket av den varan kanske det inte blev, svarade jag och återgav mina intryck från gårdagen. Vi behövde i alla fall inte lida av törst. Min väninna skrattade gott.
Kära dagbok! Äntligen fick jag mig ett stänk av öns kultur. Blev det blodad tand? Jo jag vill gärna se mer av ön. Har kanske varit lite dålig på det hittills. Nästa gång åker jag med en av de reguljära bussarna och turistar på egen hand. Eller väljer något av de lite dyrare bolagen, för att slippa påtvingade demonstrationer.
Puerto Mogan lär visst ha fina fiskrestauranger har jag läst i tidningen Dag & Natt. I San Fernando och Las Palmas lär det vara utmärkta tillfällen till shopping. Fast i morgon ska jag bara ligga vid poolen hela dagen och lyssna på ljudbok.
Det är väl också kultur? Eller hur?
